Café Arco

Alla hjärtans dag

2009-03-22T11:43:00.000-07:00

Spenderade förmiddagen med relikerna på Hollandia. Så stimulerande att se inte ung kärlek, inte spirande känslor, bara resterna av illusioner och löften som en gång lett till obetänksamma äktenskap och lösa förbindelser. Det måste få finnas ställen där lyckans fasad inte desperat försöker bibehållas, där rutin och bekvämlighet och leda - de känslor som präglar det långa livet - får visa sin rätta natur, som stenar som tynger ner rockfickor.

It's a jungle out there

2009-03-19T14:25:00.000-07:00

Helst av allt skulle jag förstås vilja vara en liten pojke igen. Det var mycket lättare att vara pojke. Man behövde inte bry sig om huruvida man råkade vara oförskämd eller trampa någon på tårna, för man var ju så liten och gullig att det inte gjorde något. Man behövde heller inte bry sig om sina instinkter och drifter, för de tillgodosågs av ens föräldrar, och vad gäller de mer komplicerade drifterna hade man inga än. Men framför allt saknar jag njutningen i att krypa ihop i ett hörn och försjunka i en serietidning eller en Jules Verne-bok, att vara alldeles absorberad i det utomvärldsliga och det verklighetsfrånvända. Idag är jag vuxen, och min värld innehåller alltför mycket verklighet. Jag visste reda som pojke att verkligheten inte var att lita på. Jag skulle vilja vara en liten pojke igen...

Auerbach

2009-02-14T08:02:00.001-08:00

Ni ska inte komma här och tro att Auerbach hade det svårt. Visst, det är sant, han hade det inte lätt, men så särskilt svårt hade han det inte. Han hade det, på det hela taget, inte mycket svårare än andra. Samtidigt hade han det, som sagt, inte så lätt. Nu finns det väl knappast någon som skulle påstå att de någonsin har haft det helt lätt, men det kan råda föga tvekan om, att när man såg på det från ett rimligt avstånd, och tog i beaktande alla de relevanta faktorerna, så stod det ganska klart att Auerbach inte hade det lika lätt som människor i allmänhet. Man skulle nog till och med kunna säga att han faktiskt hade det lite svårare än de flesta. Härmed inte sagt att han hade det svårt. Det har vi klargjort redan från början. Svårt hade han det inte. Men lite mindre lättare än de flesta av hans medmänniskor. Lite. Inte heller var det för Auerbach som för många människor, att motgångarna och medgångarna var lika stora, så att de liksom skapade en balans i tillvaron, på ett sådant sätt som kan kännas nästan lite bättre än om man har det lätt. Det var aldrig så svårt för Auerbach att man kan påstå att han inte hade det lätt. Det var heller aldrig så lätt för honom att det vore rätt att hävda att han inte hade det svårt ibland. Men med detta i åtanke ska man inte förledas att tro att Auerbachs liv var väl balanserat mellan motgångar och medgångar. Det var alltid antingen lite för svårt eller lite för lätt, men, som sagt, aldrig så svårt eller så lätt att man skulle kunna sortera in honom bland de som hade det svårt eller de som hade det lätt. Denna omständighet gjorde det förstås inte lätt för Auerbach. Den gjorde det heller inte svårt.

O tempora! O mores!

2009-02-02T11:38:00.000-08:00

Det satte sig en gammal man bredvid mig på bussen en dag. Han bar på minst tre plastkassar i varje hand och luktade som om han just klivit upp ur en kloak. Hans andetag lät som ångvisslor.
"Det finns ingen mening med att ha bråttom", sa han till mig, som om han hade läst mina tankar. "De största misstagen jag gjort har jag gjort för att jag hade bråttom. Se här..."
Och han började rota i en av sina kassar. Det tog en lång stund och jag trodde för ett ögonblick att han hade glömt bort att jag satt bredvid honom, men så med försiktiga rörelser plockade han fram en gammal klocka.
"Det här", sa han, "var min farfars fickur. Han bar det på sig varenda dag när han var med och byggde en av de väldiga broarna som spänner över de norska fjordarna."
Han gav mig klockan och jag tittade på den.
"Ser du?" sa han. "Inte en skråma, inte en blemma på boetten."
Jag nickade och lämnade tillbaka uret.
"Men den har stannat", sa jag.
"Just det." Han öppnade boetten och då såg jag att den var alldeles tom. Urverket hade på något sätt avlägsnats. "Farfar brukade förvara snus i den. Vad i helvete skulle han med en klocka till?"

Fördjupning - en introduktion

2009-01-26T11:23:00.000-08:00

Det är viktigt att tänka noga och länge innan man kan komma så långt att man inser att utgångspunkten var den mest sunda hållningen. För den som snärjer in sig i kunskapsteorin och vetenskapens snårskog är det snart uppenbart vad det handlar om. Det handlar om den tanke som utgör grunden för den moderna vetenskapen: att man med hjälp av forskning och tankearbete ska kunna komma fram till en objektivt sann utsaga om världen. Och det handlar om den ståndpunkt som under 1900-talet utmanade denna tanke: att ingen vetenskaplig slutsats kan vara objektiv, eftersom den är ofrånkomligt påverkad av vetenskapsmannen (eller -kvinnan; ni förstår vart jag vill komma!) och de val och perspektiv som tagits i forskningen.
Detta är de två kontrahenterna i ett nötskal. Och här kommer skruvens vridning: med den andra hållningen i åtanke, vad finns det för mening med att säga någonting överhuvudtaget, eftersom allt är relativt? Jag kan inte ens veta om det pågår ett krig i Sudan eller om det är nyhetsrapporterna som vinklar det så. Jag kan inte veta om jag hatar min granne för att hon ställer sin cykel i trapphuset, eller om detta hat är min kropps sätt att berätta för mig att jag är kär i henne.
Men sådan extrem relativism hjälper ju ingen. Den är dessutom farligt nära de dunkla utmarker som heter historierevisionism och förintelseförnekelse.
Nej, om vi alls ska kunna bedriva en vetenskap (och det vill vi ju, för den producerar ju läkemedel och tolerans) måste vi tänka att vi kanske inte kan säga något absolut, men det finns mer eller mindre rimliga slutsatser (hur skulle jag kunna vara kär i en som ställer sin cykel i trapphuset!) och om vi anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt kan vi komma nära dem. Så för att kunna göra vad vetenskapsmän gjorde för tvåhundra år sedan med gott samvete var vi tvungna att gå igenom ett, kunskapsteoretiskt sett, väldigt komplicerat 1900-tal som i slutändan berättade för oss vad vi i grund och botten redan visste (och jag slår vad om att de vanliga människorna utanför universiteten visste hela tiden utan att säga något!).

Felix

2009-01-18T12:54:00.000-08:00

Dagen då Felix skulle möta sitt öde tog vi honom med ut till ängen där vi hade lekt som barn. Det var jag och Max och Leo och vi var alla ganska nedstämda eftersom vi visste vad som väntade.
Ängen var förändrad. Trädet på kullen hade någon huggit ner och på stubben hade det börjat växa mossa. Det var dessutom vinter och vi kunde inte känna några av de dofter som hade omgivit oss i vår barndoms somrar.
"Det är inte som förr", sa Felix, och det var allt som behövde sägas.
Vi gick till skogsbrynet och kunde höra den lervåta marken plaska under våra skor. Vinden var där, precis som den varit för länge sedan, men också den var annorlunda, som om den gamla vinden hade blivit efterträdd av en ny ung vind som var angelägen om att visa vad den gick för.
Till min förvåning log Felix. Han såg med förtjusning på de svajande trädtopparna i skogsbrynet och vände med huvudet åt alla håll som för att ta in hela sceneriet på en gång. Jag undrade om han tvingade sig själv till denna tacksamhet eller om den var ärlig. Den undran kommer fortfarande tillbaka till mig med jämna mellanrum, men allt mer sällan nuförtiden. Då verkade det hela så viktigt. Nu vet jag inte om jag bryr mig längre.

Smile

2009-01-17T13:52:00.001-08:00

Ska vi inte ta en fika nån dag?

2009-01-08T10:00:00.000-08:00

Och så kommer morgondagen, och den är på något krypande obehagligt sätt välbekant. Detta att leva sitt liv i tron att det man gör inte är betydelsefullt, att det inte har något värde på samma vis som det andra gör har. Andra människor, ja. Deras liv är ju så oändligt mer meningsfulla än det egna livet. De är ute och njuter av livet, dricker spännande viner, prövar på nya restauranger, nya samlagspositioner, har picknick på ängar i badande solljus. Medan jag, och förstås du, trogne läsare, trampar fram som elefanter förbi panoramafönster med fördragna persienner. Det känns alltid lite orättvist, och inte sällan föder det apati. Varför ska jag ens företa mig samma saker som jag alltid gör när de bara är beståndsdelarna av en långtråkig och meningslös existens?
Jag antar att det är här som jag borde ingjuta framtidstro i dig, käre läsare, och säga att det faktiskt inte är så farligt, trots allt. Det är det förstås, men du tjänar ingenting på att gnälla eller bli uppgiven. Det är ju först då som du cementerar din identitet som tråkmåns. Nej, låt oss fortsätta vara så där lagom missnöjda och uttråkade. Vem vet, kanske något gott kommer ut av det i slutändan? Fast det betvivlar jag starkt.

När tiden kom till evigheten

2008-12-31T07:16:00.000-08:00

En man blev mördad i grannskapet och den lilla byn i bergen greps av panik. Tänk om mördaren fortfarande lurade någnostans i bergen, sa man. Tänk om han var en av byborna. Dagen för den mördades begravning kom och byborna vandrade i procession genom byn klädda i sina bästa kläder. Byns kyrkogård låg i motsatta änden från kyrkan och man promenerade med böjda huvuden förbi husen som man kände så väl. Den som av någon impulsiv händelse höjde blicken för att plira åt sidan eller på de andra sörjande som för att se på hur deras sorg jämförde sig med den egna fick se en by som var annorlunda än den tidigare varit. Oskulden hade tagits från den. De vitmenade husfasaderna hade antagit en gråaktig färgton som de inte hade haft förut och när de trampade på de små gatstenarna kändes de lösa, som om de höll på att rulla iväg eller gjorde sig redo för att plockas upp av revoltörer i ett upplopp. Nej, det var rakt inte samma by som för några dagar sedan. Detta var de alla medvetna om, men det var ingen som sa något. Hur det än var kom de slutligen fram till kyrkogården och till graven i vilken kistan skulle nedsänkas. Byns präst, som innehaft sin post i åtskilliga år, steg fram till kanten av hålet och öppnade boken som han höll i händerna. Men något tog hans uppmärksamhet från orden på bokens sidor. Han kunde inte hålla sig från att kika ner i graven, och vad han inte kunde se när han stod så och glodde var att alla de andra byborna också hade blicken fäst vid det mörka hålet i marken. De kunde inte titta bort.

Och just som han skulle säga ordet kastade hon håret över axeln och skrattade, som om något hade distraherat henne

2008-12-12T15:38:00.000-08:00

Vid första anblicken, för att inte tala om den tredje eller sjätte, kunde hon verka vara just den typen av kvinna som hon ville ge sken av att vara. Men vad hon oavsiktligt lärde honom var att ingen är vad de utger sig för att vara. Så hur kom det sig då att han lärde känna henne, när hennes yttre förledde honom att tro att hon var en annan? Visst var hon vacker och charmerande, och inte på något vanligt sätt heller, i full kontroll av sina ögonbryn, som hon med en diskret vinkling kunde förleda skolpojkar med. Men kanske var det så enkelt att han tyckte om både den hon utgav sig för att vara och den hon faktiskt var. Så vem var hon? Han visste mycket väl att ingen människa utgjorde en klar och oemotsagd tes, utan att inuti varje karaktär rymdes såväl tes som antites i en fullkomlig paradox så som bara naturen kunde konstruera dem. På samma sätt dolde hennes ogenomträngliga självförtroende en liten gråtande flicka, darrande hopkrupen i ett hörn. Han frågade sig emellanåt vad som hade gjort denna gråtande flicka så liten och hopplös, och vad som hade placerat henne i ett skal som dolde henne så väl. Han frågade sig också vad som skulle hända om han någon gång lyckades locka fram denna hemliga identitet. Skulle hennes yta krackelera och lämna bara hennes ena identitet kvar? Det var tankar som dessa som fick honom att undra om han inte egentligen föredrog paradoxer framför klarhet. Men mot bakgrund av en sådan slutsats – skulle han någonsin kunna fatta mod och förändra sitt liv?

Hr.

2008-12-01T13:07:00.000-08:00

Har det alltid funnits herrar? Med tanke på att de tillhör ett utdöende släkte är det väl inte mer än troligt att de också uppfanns en gång i tiden. Under vilka omständigheter kan detta ha skett? Våra spekulationer kring detta torde väl rimligtvis utgå från tre viktiga punkter som kan sägas utgöra herrens raison d'etre. Hans klädsel, hans uppförande och hans världsbild.

Vad herrars klädsel anbelangar är antagligen det genomgående svart-vit-grå färgschemat det som allramest ringer en klocka hos oss. Här, liksom, ska vi se, i andra aspekter, utgör 1800-talet en avgörande historisk vändpunkt. Den franske författaren Alfred de Musset såg i sin samtids svartvita herrklädsel en signal för dystra tidender. Mannens uniform, som fordom varit så elegant och riddersk, hade reducerats till en illusionslös sorgdräkt. Den höga hatten, den svarta jacketten och de grårandiga byxorna skulle komma att utgöra bilden av artonhundratalsmannen. Som aldrig förr hade modet varit så uniformt som i Europa vid den här tiden. Vad signalerade detta? Var den höga svarta hatten en metafor för den industrialiserade erans skorstenar som så svärtade luften över de europeiska städerna? Eller fanns det i denna utstyrsel ett outtalat behov av att rätta sig in i ledet, att inte sticka ut från mängden, att hitta normer att greppa fast vid i en stormig värld?

Detta anknyter till den andra aspekten av herren - uppförandet. Artonhundratalet var seklet då medelklassen slutgiltigt bildades och konsoliderades. Kanske skulle man kunna dra resonemanget så långt som att säga att det var vid den här tiden som uppfattningen om normer och att man skulle vara normal skapades. Männen förvandlades från bönder och adelsmän till förvärvsarbetare och byrådirektörer. Man flyttade in till städerna och följde folkströmmarna till fabriken eller kontoret. Samhället blev ordnat - myrmänniskan var ett faktum. Kvinnorna å sin sida blev väl än mer än förut de Kvinnor man ansåg dem vara, svaga och skyddslösa. Bäst att stänga in dem i hemmet och hålla dem borta från allt som kan hota dem. I en sådan värld bildades herren och hans sätt att vara. Herren var artig mot damerna. Han lyfte på hatten och öppnade dörren. Herren gjorde vad som förväntades av honom och skaffade sig en livsstil som matchade hans kostym.

För att kunna upprätthålla en så ordnad och inrutad tillvaro som detta samhälle krävde var man förstås tvungen att bygga den på en grund av idéer. Idéer som kunde slå rot i de breda folklagren. Som till exempel den att det skulle finnas ett svagare kön. Eller att det fanns normalt och onormalt. För att det ska kunna finnas herrar - män som rättar in sig i leden och som gör sin plikt - måste det finnas människor som misslyckas med detta. Därmed inte sagt att dessa försöker vara herrar, men ur det perspektiv som vår herre företräder så finns det förstås ingenting annat att sträva efter och den som inte strävar efter det är således misslyckad. Att befinna sig på mitten av skalan, att leva ett liv som är lagom eller normalt, kräver att det finns en skala och att denna skala uppvisar avskräckande exempel.

Kanske finns det inte så många herrar kvar. Men delar av deras värld lever vidare. Synd bara att det är fel delar. Det är normerna och kategorierna. Det är inte den ödmjuka hövligheten eller den spontana elegansen. Den som idag uppvisar sådana egenskaper skulle vara allt annat än herre. Idag är det ju dessa egenskaper som avviker.

Detta är ett rån!

2008-11-28T13:15:00.000-08:00

Händerna över huvudet! Ingen rör sig. Vänligen lämna över era pengar och värdesaker, era juveler, kontanter och växelmynt, era plånböcker och ringar, handskar, halsdukar och mössor, ytterkläder, skor och stövlar, strumpor, byxor, kjolar, tröjor, skjortor och undertröjor, era frisyrer, skägg, mustascher, näsor, könsorgan, armar, ben, fingrar, tår, hud och innanmäten. Vänligen överlämna era känslor och förhoppningar, idéer, fantasi, övertygelser, samveten, mod, initiativförmågor, ambitioner, pretentioner, viljor, förmågor, talanger, ansvar och humor. Tack för er samarbetsvilja. Ni är härmed svenska medborgare.

Jag vet vad du kommer att säga

2008-11-25T12:21:00.000-08:00

Det finns inga ursäkter för oförlåtligt beteende. Ibland är det som om man inte har tillåtelse att känna eller tänka som man vill. Om jag vill ha dåligt självförtroende, kan jag inte få ha det då? Om jag vill ha moraliska betänkligheter inför vegetarianism, så låt mig. Vårt samhälle har på något sätt övergått från att förbjuda en människas dåliga behandling av sina medmänniskor till att förbjuda en människas dåliga behandling av sig själv. När skedde denna kollektiva kolonisering av självet? När blev mitt inre liv din angelägenhet? Jag har två tankar kring detta. Den ena är att det måste ha att göra med dåliga amerikanska tv-program. Den andra är att tyranni är en mänsklig egenskap, och var yttrar den sig bäst om inte i medmänskligheten?

The Midnight Sun Will Never Set

2008-11-22T13:17:00.000-08:00

Veckans kafé

2008-11-18T10:30:00.000-08:00

"Les deux magots" är ett av Paris mest berömda kaféer, frekventerat sedan 1800-talet av författare och konstnärer såsom Picasso, Mallarmé, Hemingway och Oscar Wilde. Sitt något egendomliga namn (det vore förstås inte ett riktigt kafé om det inte hade ett obskyrt namn med dunkel bakgrund) har det fått från de två trästatyerna av kineser som sitter på nischer ovanför besökarna. Lokalen var ursprungligen en sidenbutik.
Les deux magots har som alla klassiska kaféer en beundransvärd brigad kypare som skyndar omkring i lokalen balanserande sina stora brickor. Kafékypare äger alltid en viss värdighet som ger kafébesökaren illusionen av att det är han som tjänar dem snarare än tvärtom. Detta har också att göra med sättet de tar upp beställningar på, nonchalant och med en min av nedlåtenhet, medan besökarna ofta är stressade eller bara förvirrade. Kaféet må definieras av sina besökare, men det definieras också av kyparen, vars personlighet är kaféets - elegant, cynisk och med en utpräglad världsvana.
På Les deux magots finns också en dessertflicka. Hon är en vacker ung kvinna klädd i förföriskt svart som går omkring bland borden och erbjuder besökarna bakelser. Hennes erbjudanden är förstås omöjliga att motstå, och detta har bara delvis att göra med bakelserna.

Brief Encounter

2008-11-12T14:20:00.000-08:00

En av de mest effektfullt smärtsamma filmscenerna. "I meant to do it! I really meant to do it! I stood there trembling right on the edge. But I couldn't. I wasn't brave enough."

Hårda läxor

2008-11-12T13:53:00.000-08:00

"Kommer livet att vara så här?" undrade Kollrich.
"Ja", sa Emmerich.
De satt på Café Arco. Timmen var sen.
"Menar du allvar?" undrade Kollrich.
"Ja", sa Emmerich.
Kollrich tyckte inte om svaren han fick från sin bordskamrat.
"Menar du alltså att det ska vara så här i evinnerlig tid? Man anstränger sig till sitt yttersta, man bygger upp förväntningar och förhoppningar, man förbereder sig och omorganiserar sitt liv efter den stora förändring som man tror ska komma en dag, och så händer ingenting. Det står still. Är det så det ska vara?"
"Ja", sa Emmerich.
"Alla problem man hade som barn, kommer man att ha dem till döddagar? Alla känslor man kände när man låg i sin mors famn, är det samma känslor som när man ligger i sin älskades knä? Alla planer man gör upp inför framtiden, är det bara förklädda varianter av exakt de drömmar man hade när man fortfarande gick i kortbyxor?"
"Ja", sa Emmerich.
Kollrich bubblade av oförlöst vrede.
"Det är beklämmande! Det är parasitiskt!"
"Ja", sa Emmerich.
"En enda sak lär man sig av livet", sa Kollrich, "och det är den fasta övertygelsen om att om det finns en Gud så är han en jävla rövknullare. Och då uttrycker jag mig ändå förhållandevis kontrollerat."
"Ja", sa Emmerich.

Urskuldande

2008-11-10T10:33:00.000-08:00

Han kunde höra sig själv säga det, men det var som om han betraktade scenen utifrån. Där stod han, i sin egen uppriktighet, med alla sina fel och brister, och berättade för henne om sin önskan att vara mer än en vän till henne. I just det ögonblicket kunde han inte se de försonande drag som han fordom anat hos sig själv. Han var bara en frånstötande och fumlig idiot som vältrade över sitt känsloliv på oskyldiga stackars människor. Och där stod hon och visste inte vad hon skulle göra av sig själv utom att hon måste ta sig därifrån så fort som möjligt. Det fanns en del av honom som var glad att han hade sagt det, och som visste att om han inte hade sagt det skulle hela affären driva honom till vansinne. Men en annan del av honom kände ett gränslöst medlidande med henne, som fått utstå hans befängda personlighet, och han undrade, om det nu var så att man hyste känslor för en kvinna, borde man då inte högakta denna kvinna så pass att man höll dessa känslor hemliga av rädsla för att förstöra det som väckt känslorna till en början? Men det var naiva tankar, och han hade fortfarande inte sett det slutgiltiga resultatet av sitt handlande.

En klen ursäkt för begångna klavertramp

2008-11-05T11:23:00.000-08:00

Brukar ni också känna att ni har gjort ett stort misstag så fort ni gör något utöver det vanliga? Ibland, när jag kommer över en papperspåse, brukar jag blåsa upp den med avsikt att slå sönder den med en stor smäll. Men jag vågar aldrig slå tillräckligt hårt för att den ska smälla, och det enda jag lyckas med är att pressa ut luften genom öppningen. Det är så det går, kanske, när man inte har vanan inne att göra något djärvt och vågat. I stället för att åstadkomma en smäll lyckas man bara pressa ut luften ur det hela.
Varför? För att man fruktar förändringar, förstås. Man vill inte vräka allt över ända av rädsla för kaoset, men man glömmer att allting föds ur kaos. Vad skulle det annars finnas för poäng med att skapa mening?

I herr Klopstocks hus

2008-11-01T02:08:00.000-07:00

Ha tålamod, jag ska berätta allt från början. Klockan var två på natten när jag hörde ett skrapande ljud från bottenvåningen. Eftersom jag inte har någon bottenvåning förvånade detta mig. Jag klev ur sängen och smög fram till trappavsatsen. Ingen syntes till men ljudet växte sig starkare. Det påminde mig om ett husdjur jag en gång haft, en gnagare av något slag som rymde från mig genom att gräva en tunnel under mitt hus. Jag tog på mig min morgonrock och tog mig försiktigtvis ner för trappan mån om att inte ge ifrån mig något ljud. I korridoren fick jag syn på ett litet bylte som låg och vred sig i ett hörn.
”Ursäkta mig, herrn”, sa jag.
”Vad vill ni?” hördes det från byltet.
”Jag bor här”, sa jag.
”Nonsens! Här bor herr Klopstock.”
”Herr Klopstock?”
”Just så.”
”Vem är herr Klopstock?”
”Det är mannen som äger det här huset.”
”Men jag äger ju det här huset!”
”Då är det ni som är herr Klopstock.”
Jag tänkte efter en stund. Drev han med mig? Jag hade råkat ut för män av det här slaget förut och jag visste att de inte var att lita på.
”Vem är ni, då?” frågade jag.
”Jag hyr här.”
”Hyr?”
”Här.”
”På så vis.”
”Och ni, då? Hyr ni?”
”Jag antar att jag gör det.”
”Har ni betalat hyran?”
”Nej.”
”Då tycker jag att ni ska lämna mig ifred.”
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”
På väg därifrån kunde jag inte låta bli att vända mig om och betrakta mannen på golvet. Nu såg jag att han höll en gammal sked i handen. Han skrapade med den i golvtiljorna och han hade redan lyckats gröpa ur ett avsevärt hål.

Det vita guldet

2008-10-29T10:24:00.001-07:00

O mjölk!
Trogne vän om tidiga morgnar,
tröst i sömnlösa nätter.

Om dagen råder jäkt och slit,
men i skyddet från mitt kök
dricker jag min dryck så vit,
välbehag på hembesök.

Drick den kall,
drick den varm.
Tag en paus från världens larm.

Utan titel

2008-10-26T05:41:00.000-07:00

Det tar mycket energi i anspråk
att försvara
stormönstrade tapeter.

Herre över allt han ser

2008-10-23T11:14:00.000-07:00

Mannen på bilden är Isambard Kingdom Brunel, en av det viktorianska Englands främsta ingenjörer, bland annat ansvarig för att ha konstruerat en tunnel under Themsen i östra London och Clifton Suspension Bridge i Bristol, som då hade världens längsta brospann. Bilden är kanske ett av sin tids mest berömda porträtt och ett av mina egna favoritfotografier. Oaktat den historiska och den biografiska bakgrunden finns det något ofrånkomligt fängslande över bilden. Här står en berömd och beryktad man som har nått sin karriärs topp och ändå är porträttet av honom en illustration av nonchalans och anspråkslöshet. Se på cigarren hängande från mungipan som om den vore en del av hans anatomi, västen lite sned men uppenbarligen ingenting som rör honom i ryggen, och lerfläckarna på hans skor och byxor vilket fullbordar metamorfosen från den välklädde gentleman han var när han steg upp den morgonen till en man som ger sig hän åt sitt arbete med samma självklarhet som hans underordnade. Men det som ger bilden dess kraft är raden av ankarkättingar i bakgrunden, modernitetens väldiga respektingivande vidunder, och människan framför, liten och obetydlig men med värdighet nog att behålla händerna nerpressade i byxfickorna.

En på ostadig grund byggd tillvaro

2008-10-22T10:21:00.000-07:00

Ibland betvivlade han relevansen i allt han hade trott sig veta. Idag var en sådan dag. Han satt på kaféet med en kopp och gårdagens tidning som sällskap. Klockan hade just passerat tre på eftermiddagen när en elegant klädd kvinna klev in genom entrédörren och panorerade med blicken över borden. Under en bråkdels sekund möttes deras blickar, men det var nog för att han skulle minnas alltihop. Koncentrerat i en punkt fanns plötsligt alla dagar, alla år av hoppfullhet och besvikelse, och de vävdes samman i hans minne som trådarna i en segelduk. När ögonblicket var till ända kände han sig patetisk, som om han för en stund suttit alldeles naken där i lokalen. Och till råga på allt hade det inte varit hon, det var bara någon som liknade henne.

The Mad Ravings of a Delusional Historian

2008-10-21T13:58:00.000-07:00

Jag kan göra historia av allt. Ge mig vad som helst, och jag kan skriva dess kulturhistoria. Vad har vi här, till exempel? En post it-lapp? Ja, post it-lappen utvecklades ju under 60-talet av Dr Spence Silver, men det var inte förrän under 70-talet som den fick sitt stora genombrott, då främst som bokmärke. Är det inte ironiskt att denna uppfinning som väl speglar kontorismens mest cyniska uttrycksformer och postmodernismens fragmenterade tillvaro med sitt begränsade format och sin revolt mot bokens kompakta och kronologiska papperssammanställning skulle bli berömd som slav åt det textförvaringssystem som var dess förfader? Är inte post it-lappen den ultimata illustrationen av vår tids korthuggenhet och budskapskomprimering? Tidigare historiker har spekulerat i huruvida post it-lappen gav namn åt både postmodernismen och poststrukturalismen.

(Källa: Wikipedia.)

Doktoranddagbok # 2

2008-10-20T13:41:00.000-07:00

Du föresätter dig att bidra till vetenskapen. Du tror dig kunna vara en av dem vars tankeverksamhet är av betydelse för mänsklighetens ackumulativa kunskaper. Denna ambition i sig är ett tecken på att du lider av hybris, att du tror dig själv vara oumbärlig för vårt kollektiva intellekt. Att du inte tror dig vara en hopplös idiot är förstås en tröst och du har all anledning att vara stolt över ditt självförtroende. (Märkte ni dubbeltydigheten i den där sista meningen? Jag är själv ganska nöjd, faktiskt.)

Problemet är att du måste bevisa för dig själv och, inte minst, för vetenskapssamfundet, att du har rätt. Att du är så klipsk som du utger dig för att vara. Inga problem, tänker du. Det finns handledare, det finns kollegor med goda idéer, det finns tusentals andra böcker i ämnet som man både kan stjäla ifrån och avskräckas av. Men å andra sidan har du ju din självkänsla att tänka på. Vill du verkligen leva resten av ditt liv medveten om att du inte gjorde ditt bästa, att du inte ens testade var gränserna för din intelligens gick, av rädsla för att du skulle nå fram till dem för snabbt?

Och så dyker din hybris upp med jämna mellanrum. Den som intalar dig att ditt bidrag till forskningen ska bli det bästa som någonsin gjorts och att du ska revolutionera din disciplin på ett sätt som kastar en respektingivande skugga över kommande generationer. Det är då som du inser att du är splittrad. (Om du förstås inte har insett detta redan, men om du verkligen är splittrad är det sannolikt att du inte har det.) Du står med ena benet i ambitionen och det andra i lättjan. Inget av dem har du någon större lust att rubba om du nu inte rubbar båda samtidigt, men då faller du.

Så vad gör du?

Gör du som alla andra och inser att du kanske bara kan bidra med någonting mycket blygsamt till forskningen och producerar en avhandling som folk av artighet nickar uppmuntrande åt innan den glöms bort i magasinet på ett universitetsbibliotek? Eller klamrar du dig fast vid din hybris tills lättjan ger vika och du har lyckats bevisa för omvärlden din egen storhet?

Det är inte något svårt val, eller hur? Innerst inne vet du ju att du är just det geni som ödet hittills verkar ha försökt övertyga dig om att du inte är. Men det innebär ett stort risktagande. Föreställ dig att du just har packat kappsäcken för att utforska ditt intellekts avlägsna utmarker och du upptäcker att du inte ens kommer ut genom dörren.

Doktoranddagbok

2008-09-16T09:45:00.000-07:00

Jag har nu äran meddela att undertecknad är nybliven doktorand vid historiska institutionen, Lunds universitet. Detta är förstås efterlängtat, i synnerhet med tanke på den uttorkning inom svensk historieforskning på senare tid som jag nu måste råda bot på. Läsare av den här bloggen känner till min mission för det otvetydiga spridandet av kunskap om "la belle epoque", men ni som obetingat tolkat mina uttalanden som en nostalgi för äldre tider enligt mottot "det var bättre förr" gör bäst i att tolka om. Det var inte bättre förr. Det var bättre förr nu. Som klargörs i boken "Victorian Afterlife" romantiserar vi gärna det sena 1800-talet för att fylla ett nutida behov, en hunger efter ett förflutet idealtillstånd som kan förklara eller legitimera vår egen tid. Jag tycker definitivt att man kan få känna en längtan efter att leva i en annan tid, men man måste inse att detta är en irrationell känsla, som att känna att man borde gå ut och köpa godis.
Nu är jag historiker och nu måste jag försöka inta en kritisk hållning till det älskade föremålet för min nostalgi. Att vara historiker är ett dubbeltydigt företag, ty samtidigt som man oftast intrsserar sig för historia till följd av en känsloladdad passion för förflutna epoker måste man i egenskap av vetenskapsperson söka genomskåda epoken och förhålla sig kritiskt till det som man haft en irrationell kärlek till sedan barndomen. Däri finns den stora konflikt som genomsyrar det postmoderna historiemedvetandet. Å ena sidan de som vill läsa "Tintin i Kongo" för sian barn och å andra sidan de som förkastar "Tintin i Kongo" för att den grundar sig på en förlegad rasistisk världsbild. I mig som historiker förenas dessa motstridiga parter. Wish me luck. I'm gonna need it.

Anteckningar vid ett kafébord

2008-08-26T09:58:00.000-07:00

"Skiftande känslor när jag satt med de unga på Café Arco."
Franz Kafka, dagboksanteckning 25 februari 1912.

Var kaffehuset de gamlas eller de ungas plats? Många av de röster från kaffehusens glansdagar som når oss idag hör till de nya progressiva konströrelserna även om det bland dem kan skifta i inställning till omvärlden. Den som vill tolka kaféet på ett visst sätt kan välja de rätta skribenterna och vara nöjd med det, men faktum är att det sagts så mycket om ämnet. I Paris kan det sitta en ung konstnär på Montmartre och tala om anarki medan det i Wien sitter en något mera borstad men inte mindre utfattig kritiker och förfasas över ungdomen och mjuka skjortkragar. Redan för hundra år sedan tycks kaffehuset ha varit en spretig miljö, precis som man nu måste veta vilket kafé man ska gå till om man inte vill bli utdömd som något man inte är. Vad gör då kaféet till en så mångfaldig mötesplats? Är det det enkla faktum att alla sorters människor kan bli beroende av den sydamerikanska bönan? Eller har kaféet något annat som får oss att slappna av? Varken restaurangens lyx eller barens raggningshets.

Att skapa litteratur med en revolver i min hand

2008-08-21T13:02:00.000-07:00

Det enda som krävs för att åstadkomma konst är en hund och en gammal dam. Låt mig förklara. Vi säger att vi sitter på ett av våra stamkaféer och beställer in en mélange. Kyparen kommer med brickan och vi ler husligt åt hans tillmötesgående uppgiftsfyllan. Men vi dricker inte. Nej.
Dagen därpå stiger vi upp tidigt (ja, inte alltför tidigt om man har varit på bordell kvällen innan, vilket man har) och rakar oss omsorgsfullt framför (alltså inte bakom, även om mången ljusskygg individ föredrar att gömma sig där) badrumsspegeln innan vi kliver ut i det ljuva solskenet (ett ljuvt solsken är en förutsättning för att detta ska kunna genomföras med framgång. Saknas ett sådant kan man lika gärna låta det hela bero.).
Vi ägnar dagen åt diverse gymnastiska övningar, däribland tre timmars stillasittande, två timmars ögonträning medelst dagstidningsläsande samt tre-fyra pass brännvinskonsumtion. Detta borde vara fullt tillräckligt.
Vi lägger oss tidigt.
Följande morgon händer det som vi länge fruktat. Det visar sig dock inte vara så farligt som vi befarat, och dagen fortlöper utan större besvärligheter.
Vi avslutar vårt projekt på den tredje dagen (det borde vid det här laget vara den tredje dagen. Om det inte är det får ni allt ta och räkna om.) då vi lämnar stan för att lägga in oss på ett sanatorium. Att vara konstnär tär som bekant på förståndet.
Nu inser jag att man förresten kan vara utan både en hund och en gammal dam, men kanske vore det bäst om ni inhandlade bäggedera å det snaraste, i fall det tillvägagångssätt som jag ovan föreslagit skulle visa sig resultatlöst.
Hör gärna av er om mina råd har visat sig hjälpsamma. Om inte kan ni dra åt helvete.

Peter K. Andersson.

Kafkas rum

2008-08-18T09:38:00.000-07:00

Kafka klagade ofta på oväsendet omkring honom som förhindrade honom att koncentrera sig på sitt skrivande. Samtidigt levde han större delen av sitt liv hemma hos sina föräldrar och sina systrar till synes utan förmåga att klippa av banden till den kvävande familjen. När han inte var hemma i sin lägenhet satt han på sitt kontor och arbetade. Där kunde det hända att han drömde sig bort eller ägnade en stund åt sitt skrivande, men oftast tvingades han ta ledigt från jobbet för att komma nånvart med sina litterära ambitioner. Arbetsbördan var så pass tung att det var svårt att undfly.
Ibland lyckades han komma undan. Vid ett tillfälle hyrde han ett av husen i den gyllene gränden i Prag, en rad av ytterst små medeltida hus som man knappt kan stå upprätt i. Vad fick honom att när han väl hade chansen ta sin tillflykt till ett sådant krypin? Hade han torgskräck eller var han rädd för att ge sig alltför mycket frihet, som om den skulle underminera hans litterära förmåga? Kanske sökte han sig till så små rum för att han ville vara ifred och för att ha så få människor som möjligt omkring sig.
Idag har vi kanske svårt att föreställa oss att man i äldre tider var mer van vid små och trånga utrymmen. Det synes mig som om man i gamla stadsmiljöer, kanske redan från medeltiden och säkerligen fram till det tidiga 1900-talet, trängde ihop sig så pass mycket att klaustrofobi var en omöjlighet om man ville överleva. Numera kräver vi ljusa och luftiga utrymmen, och vi har råd att ställa sådana krav, men på 1800-talet fanns det inte så många människor som hade möjligheten att kräva det. Kan det ha varit så att man förr i tiden var van vid mörker och trängsel och kan det till och med vara därför som man i allmänhet föredrog mörka rum emellanåt? Det är en spekulation som är värd att utveckla, i synnerhet med tanke på vår tids bostadsbrist och hur vi kanske återigen tvingas börja krypa in i små skrymslen för att få plats.
Men det kan också vara så att den moderna människan är rädd för att konfrontera mörkret. Kafka var mesig och sjuklig och eländig, men han var inte rädd för att krypa in i hörnen och utforska det dolda. Idag vädrar vi bara bort det.

Dada är kaos!

2008-08-17T04:31:00.000-07:00

För några månader sedan föresatte jag mig att skriva en dadaistisk roman. Tji fick jag. Mitt arbete hade inte pågått under någon längre tid förrän jag insåg att dadaismen i sig motsätter sig varje försök att skriva en roman utifrån dess förutsättningar. Och om någon nu skulle lyckas med att skriva en helt dadaistisk roman, skulle den förmodligen vara helt oläslig. Innebar då detta att jag hade missuppfattat vad dadaismen handlade om? Nå, åtminstone hade jag glömt bort dess grundprincip som jag förstod så väl när jag var tonåring. Kanske hade jag blivit gammal. Med åldern blir människan alltför förvirrad och trött och söker efter trygghet och ordning i tillvaron. Men trygghet och ordning är en chimär. Endast i kaoset blir vi lyckliga. Dada är kaos och det förstår tonåringen, som ju frodas i det. Jag måste till varje pris fäkta undan varje tillstymmelse till trygghetsbehov. Den som lever i en trygg och ordnad tillvaro blir rädd för omvärlden och allt främmande den har att erbjuda. Den som lever i en trygg och ordnad tillvaro blir grå och gammal. Bli inte grå och gammal.

Arconauter vi minns: Ernest Thesiger

2008-08-12T00:59:00.000-07:00

Kanske borde det vara doktor Septimus Pretorius namn som skulle stå i rubriken, för om det inte hade varit för denna filmhistoriska karaktär i James Whales lysande film "Bride of Frankenstein" skulle Ernest Thesigers namn vara mer bortglömt än det redan är. Men faktum är att Thesigers meriter som arconaut inte endast bygger på sin eminenta rolltolkning av den galne vetenskapsmannen; han ägde en personlighet som är värdig att minnas i sin egen rätt. För vad kan man säga om en man som redan i filmindustrins barndom var öppen med sin homosexualitet och som var så självmedvetet "camp" att han svarade på en intervjuares fråga om hans erfarenheter av första världskriget med orden: "The noise, my dear! And the people!"
Thesiger var en framgångsrik skådespelare både på scenen och på vita duken, men han går till historien som den överdrivne dr Pretorius i Whales klassiska film. James Whale hade tidigare regisserat Thesiger på Londonscenen och visste gissningsvis exakt hur han skulle utnyttja hans talanger. Således är det dr Pretorius som stjäl hela filmen, när han manipulerar nervvraket Frankenstein att skapa en maka till monstret från den förra filmen. Pretorius personlighet är helt osannolik och Thesiger spelar över med en skicklighet som tycks ha gått förlorad i dagens filmer (kanske med undantag av Anthony Hopkins Hannibal Lector). Pretorius har också två av filmens bästa repliker, dels i en krypta när han överrumplas av monstret och med samlad brittiska ton muttrar: "Oh. I thought I was alone." Men framför allt är det ju han som på ett närmast profetiskt vis skålar för det århundrade som låg för världens fötter på den tiden:
"To a new world of gods and monsters."

Et in arcadia ego

2008-08-10T08:11:00.000-07:00

Den eminente engelske författaren Evelyn Waugh plågades under sina läroår i Oxford av en sadistisk lärare vid namn Cruttwell. Inte nog med att denne Cruttwells lärostil lämnade en del övrigt att önska, unge Waugh som hade sina rum strax under Cruttwells rum på colleget tvingades dessutom vid upprepade tillfällen lyssna på när professor Cruttwell förgrep sig sexuellt på hundar, vilket han hade för vana att göra. Evelyn Waugh fick sin hämnd, emellertid. I nästan alla hans verk finns det karaktärer med namnet Cruttwell, och de är alla utan undantag fullkomliga skitstövlar.
Jag antar att vi alla har våra Cruttwellar. I ett tidigare inlägg har jag talat om en mentor på Malmö högskola som, även om han inte har smak för hundar, är särskilt förtjust i att förnedra studenter genom att sätta sig över dem och visa på sin egen överlägsenhet gentemot dem. För detta förtjänar denna mentor ett öde lika grymt som herr Cruttwells. Vid ett annat tillfälle hamnade jag i den positionen att jag skulle skriva en text och bli bedömd av den namnkunnige svenske reseskildraren Oscar Hemer. Vad ingen talade om för mig då var dock att denne Hemer helt saknar humor och ser dessutom sitt yrke som det viktigaste och mest moraliskt försvarbara på jorden. Personer med smak för självdistans och komik göra sig icke besvär hos denne Hemer, som, om än inte så pass illvillig som andra Cruttwellar, förtjänar ett höttande pekfinger för sin egen form av översitteri.
Att vara lärare handlar inte om att vara en översittare. Det borde alla lärare veta vid det här laget. Den som inte vet det riskerar att utsätta sig för en hämnd lika grym som den en hundälskare förtjänar.

Tänd en fackla

2008-08-09T01:55:00.000-07:00

Folk är inte arga som de brukade vara. Nuförtiden accepterar vi fullkomliga idiotier såsom bredband, kvällstidningar och socialdemokrati samtidigt som vi irriterar oss på bagateller som konjunkturen eller könsdiskriminering. Förr i världen visste man hur man skulle vara arg och en av de som visste det bäst var Karl Kraus. I sin egenhändigt utgivna tidskrift Die Fackel gjorde han ner allt och alla som han hade något emot. Ibland känner jag mig inspirerad av Kraus och får lust att spy ut min avsky inför människor som hamnar i min väg. Ett exempel är alla de inkompetenta lärare jag stött på under mina studieår, inte minst under mitt år på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Jag kan sanningsenligt säga att under sju år på Lunds universitet har jag inte stött på så mycket inkompetens som under ett år på Malmö högskola. Främst i raden av kretiner står en man vars namn jag inte tänker nämna för att det vore oschysst och för att jag är en ynkrygg. Men jag kan säga att han är verksam som mentor för lärarstudenter och han vet inte det första som finns att veta om hur man respekterar sina medmänniskor. Ja, jag har till och med sett honom trakassera kvinnliga studenter sexuellt. Det rör sig alltså inte enbart om inkompetens utan även om rent maktmissbruk. För är det inte det man kallar det när en man bedömer en student efter att ha träffat honom vid två tillfällen under en termin? Är det inte maktmissbruk att förnedra en student inför andra genom att fråga ut henne om saker som hon inte haft någon chans att penetrera men som han själv är en expert på, samtidigt som han lägger ett menande finger på den kvinnliga studentens ben? Usch och fy, du fula översittare på Malmö högskola. Du kommer förmodligen inte att läsa det här, men jag hoppas att ditt fall blir långt och smutsigt.

The depth which the parsley had sunk into the butter upon a hot day

2008-08-07T09:34:00.000-07:00

Ett annat av de fall som endast nämns i förbigående lägger dr Watson i Sherlock Holmes mun när han muserar kring trivialiteternas betydelse för problemlösning. Det finns ingen som så övertygande och med sådan envishet har talat för småsakers stora betydelse i slutledningskonsten som Sherlock Holmes, och det är i Watsons redogörelse för fallet med de sex Napoleonbysterna som Holmes talar om hur han inte vågar låta någon affär som vid en första anblick kan verka trivial passera utan närmare analys. Det är hans erfarenhet av "the dreadful business of the Abernetty family" som har lärt honom detta, ett fall som enbart kom till hans kännedom "by the depth which the parsley had sunk into the butter upon a hot day."
Återigen kan vi inte veta något om detaljerna i fallet. Var familjen Abernetty offret för den fruktansvärda affären (ingenting mindre än mord kan väl föranleda adjektivet "dreadful") eller var de förövare? Detta kan vi bara spekulera i. Desto intressantare är det att gräva i den detalj som gjorde Holmes uppmärksam på mysteriet.
Att blanda persilja i smöret är inte främmande för oss idag och torde väl inte ha varit det för viktorianerna heller, men frågan är huruvida persiljan blandades i smöret eller om den blott ströddes ovanpå. Holmes anmärkning leder tankarna till den senare möjligheten, och således får vi en ypperlig insikt i det sena 1800-talets frukostvanor. Att garnera smöret med några blad persilja, eller kanske rentav med smulade fragment av torkad persilja tycks av detta att döma ha varit en vanlig företeelse i bemedlade hem. Det säger något om vilken omsorg engelsmännen lade ner på sina måltider och kanske också något om det sinne för estetik som denna era ägde. Vid den här tiden skulle ju allting dekoreras med intrikata mönster och helst motiv tagna från naturen och blomfloran. William Morris berömda tapetmönster är inte minst ett exempel på detta. Så varför inte lite persilja på smöret? Vad vi emellertid kan fråga oss är hur detta kan kopplas till ett begånget brott. Med största sannolikhet bör vi resonera i följande banor.
Om Holmes insåg att något lurt var å färde utifrån hur mycket persiljan hade sjunkit ner i smöret på en varm dag måste den som strödde persiljan över smöret spela en viktig roll i sammanhanget. Den tid som det tagit för persiljan att sjunka ner i smöret torde också vara viktig. Kan det rentav ha varit någon i familjen Abernettys kökspersonal som varit skyldig till illgärningen? Om det nu fanns en mördare med i bilden och denne var en köksa i hushållet vars specifika uppgift det var att strö persiljan över smöret, och persiljan vid det här specifika tillfället hade sjunkit längre ner eller inte var så nersjunken som vanligt i smöret kan detta ju indikera att köksan befann sig på brottsplatsen när persiljan egentligen skulle strös. Sannolikt skulle persiljan strös över smöret strax innan den bars in till matsalen för att inte sjunka ner innan den konsumerades, men om den vid detta tillfället inte hade blivit det kan det till och med innebära att hela kökspersonalen är inblandad i brottet.
Men detta är ju bara spekulationer. Det viktiga i frågan är den lektion som vi lär oss av Holmes yttranden kring trivialiteter och småsaker: "There is nothing so important as trifles!"

Beträffande jätteråttan från Sumatra

2008-08-06T09:10:00.000-07:00

Av alla de fall som dr Watson refererar till i sin krönika över Sherlock Holmes bravader står hänvisningen till "The Giant Rat of Sumatra", ett fall för vilket världen ännu inte är redo, som en av de mer egendomliga. Watson fick heller aldrig tillfälle att yppa ytterligare detaljer i detta fall, varför man kan anta att världen i hans ögon aldrig blev riktigt redo för denna historia.
Vad vi kan klargöra är åtminstone att det finns arter av stora gnagare på ön Sumatra och att ett exemplar av en sådan skulle kunna ta sig till Sherlock Holmes hemland från vilket han sällan gjorde utflykter är väl inte otroligt, särskilt med tanke på att fallet av Watson nämns i anslutning till fartyget Matilda Briggs, som således kan ha varit det skepp som - vetande eller ovetande - förde det mytomspunna djuret till England. Men vad som sedan hände med det är oklart. Vi kan bara spekulera i hur denna exotiska varelse spred skräck och olust i det viktorianska London, ett London som för övrigt inte var särdeles obekant för den sortens besökare. Kringresande karnivaler och cirkusföreställningar försökte ständigt överträffa varandra med sina utställningsobjekt och än idag är London en stad som utan svårigheter kan försörja en betydande stam av harar, rävar, duvor och, inte minst, råttor.
Så vad Sherlock Holmes hade med denna märkliga affär att göra kommer vi aldrig att få veta med säkerhet. Kanske rörde det sig inte ens om någon råtta i sig. Vampyren i Sussex var ju långt ifrån en vampyr....

Er ist zurückgekommen!

2008-08-05T01:47:00.000-07:00

Jag har varit borta men nu är jag tillbaka. Var har jag då varit? Ja, jag vet det knappt själv. I några veckor uppehöll jag mig i England, där jag genomförde en strapatsrik men närande cykeltur i sydvästra Devon, men mer om detta vid ett annat tillfälle. Er ödmjuke tjänare har till sin stora förvåning förärats med en doktorandtjänst vid det anrika universitetet i Lund (Eller var det Omsk?) och hoppas nu på allvar kunna sätta igång med sitt sedan länge planerade projekt att kartlägga kiwifruktens livscykel. Kiwifrukten är ju inte, som man kan tro, en frukt utan en livs levande varelse, ungefär en korsning mellan en myrslok och ett Moltkepäron. Deras livsvanor är dock svåra att ta fasta på då de under större delen av sina liv ger sig ut för att vara håriga små frukter. Men om jag nu får tillstånd av universitetet att sätta igång med min forskning ämnar jag konstruera en bur för dessa djur där jag hoppas att de ska avslöja för mig några av sina hemligheter.
Nåja. Jag är i alla fall tillbaka till den här bloggen och har för avsikt att fortsätta skriva på den, trots protester från en viss namnkunnig moderat politiker som vi ska låta vara anonym för tillfället.

Gone fishing

2008-06-12T08:30:00.000-07:00

Nu reser mannen bakom den här bloggen på välförtjänt semester. Men hav förtröstan! Han kommer snart tillbaka till sitt hemland (om än motvilligt) och en dator som har å, ä och ö på sitt tangentbord.

Arconauter vi minns: Anton Kuh

2008-06-07T05:15:00.000-07:00

Namnet Anton Kuh är föga känt utanför de tyskspråkiga länderna, och när mannen som ägde namnet ifråga var vid liv (1890-1941), var han väl själv föga känd utanför Wiens stadsgränser, eller kanske inte ens utanför dörrarna till de kaffehus han frekventerade. Något arbete hade han aldrig och hans litterära gärning är begränsad till de korta texter han satt och skrev på kaféerna i Wien och sedermera Berlin. Dessa humoristiska texter tillhör en särskild genre av texter som präglades av sin korta karaktär eftersom författaren vanligen skrev dem vid ett kafébesök. Kuh tyckte emellertid att det var ganska genant att behöva göra sig förtjänt av sitt arvode. Helst underhöll han kafébesökare och hotellgäster frivilligt med sin imponerande talang för improvisation. Man skulle nästan kunna säga att Anton Kuh var upphovsmannen till stå upp-komiken. Hans svurna fiende var den allvarsamme och hänsynslöse kritikern Karl Kraus, som retat upp Kuh med en mängd olika publikationer och som Kuh polemiserade emot genom en historisk föreläsning, som sägs ha varit en komisk uppvisning av sällan skådat slag. Medan Kraus står för den konservativa inställningen till språket och litteraturens förnyelse, framträder Kuh som en föredömlig representant för det innovativa och det kaotiska.

På två hjul mot evigheten

2008-06-04T04:43:00.000-07:00

Omkring slutet av artonhundratalet nådde cykeln som fordon sin perfektion vad gäller utformning och praktisk tillämpning, och dess enkla men samtidigt sofistikerade natur färgar av sig betydligt på sekelskiftets borgerliga kultur. I synnerhet engelsmännen odlade en förkärlek för cykeln som färdmedel på den sömninga landsbygden och turer med åtföljande picknickkorgar arrangerades med allt större frekvens bland bemedlade Londonbor på sommarvistelse i provinserna. 1892 uppfanns det moderna cykeldäcket och Londons överklass gjorde det till en vana att träffas på sina cyklar i Hyde Park, i stället för som tidigare på sina hästar eller i sina öppna droskor. Men cykelns storhetstid som en symbol för glamour och elegans var dömd att bli kortlivad. Med bilens införande förpassades cykeln till en kuriositet och det var kanske redan då som den började få den primitiva och smått löjliga personlighet som den till denna dag har vid jämförelse med den mer virila och aggressiva bilen. För visst finns det något kyskt och lite töntigt oförargligt med cykeln, något som fortfarande erinrar om viktoriansk tillknäppthet och den hämmade manlighet som var allenarådande inom europeisk borgerlighet innan nittonhundratalets testosteronstinna utveckling. Så fort en komiker vill ge sin karaktär en extra löjlig personlighet låter han honom färdas via cykel. Se bara på Jacques Tatis lantbrevbärare eller Monty Pythons Mr Pither som genomför "a cycling tour of North Cornwall" i sann viktoriansk anda. Lyckligtvis har det alltid funnits de som gått emot trender. Bloomsburygruppen i det tidiga nittonhundratalets London bodde i en ofashionabel del av staden och förlitade sig helst på cykeln som transportmedel. Detta symboliserade inte en motfaktor mot modernitetens ilskna utveckling så mycket som en upprorisk inställning till omvärlden. "Socialismen kan bara komma inridande på en cykel" sa en berömd marxist i samtiden, och cykeln väckte också behovet av en ny och mer rationell klädsel för kvinnorna. Så där cykeln i sin linda egentligen var en symbol för någonting nytt i tänkesätt och mentalitet har den under nittonhundratalet gått och blivit sinnebilden för någonting gammaldags och stillsamt. En försvarslös och smått löjlig front mot moderniteten, men en front icke desto mindre. Som författaren Borges sa, "En äkta gentleman engagerar sig bara i förlorade företag". Och vi cyklister har fortfarande skäl att känna oss som gentlemän då och då.

Nice girls don't stay for breakfast

2008-06-04T04:28:00.000-07:00

En gång hade jag en flickvän som kom från Bulgarien. Hon förstod inga av de språk som jag talade och jag har själv aldrig varit någon virtuos på det bulgariska språket. Därför var det väldigt svårt att få grepp om vårt förhållande. Till exempel var jag aldrig riktigt säker på om vi var ihop eller om hon trodde att vi arbetade tillsammans på en inlämningsuppgift till kursen i slaviska språk som vi båda gick men som jag dumt nog inte lade ner någon större energi på. Varje gång vi träffades plockade hon nämligen fram en massa anteckningar som hon gjort och tycktes be mig kommentera dem. Jag som inte förstod ett ord av vad hon skrivit nickade bara uppskattande och så var det med det. Vid ett tillfälle lyckades jag lura hem henne till min lägenhet och vi hade mycket trevligt men när jag antydde att hon kanske borde spendera natten hos mig gav hon ifrån sig ett hiskeligt väsande och mumlade en massa böner medan hon korsade sig och tog sin väska för att ge sig av. Det var först månader senare som en vän berättade för mig att hon förmodligen trodde att jag var en vampyr, vilket jag inte är. Det är en lustig historia och det enda jag fick ut av den var en examen i slaviska språk trots att jag aldrig lärde mig ett ord bulgariska.

Ich habe meine Tante geschlachtet

2008-05-23T04:23:00.000-07:00

Ich hab meine Tante geschlachtet,
Meine Tante war alt und schwach,
Ich hatte bei ihr übernachtet
Und grub in den Kisten-Kasten nach.

Såhär börjar en berömd kuplett av den tyske kabaretförfattaren Frank Wedekind. Den handlar om en ung man som slaktar sin faster för att komma åt hennes pengar. Många av texterna till de gamla tyska kabaretnumren förebådar en modern humor med en rå ton som hade svårt att komma till uttryck i synnerhet i det av censur halvkvävda USA. Mellankrigstidens Tyskland hade faktiskt en atmosfär av uttrycksfrihet som inte återvände förrän flera decennier senare, i Monty Python-humor och litteratur som testade gränserna för vad som var acceptabelt att behandla. Ett exempel är Vladimir Nabokovs Lolita. Ett annat är John Lennons dikt som hundra gånger upprepar ordet "fuck". Men en skämtsam inställning till styckmord så som Wedekind uttrycker den är enligt min mening sällsynt än idag. Så hur kunde den komma fram då och där? Är det brutala tyska sinnet en förklaring? Knappast, om vi inte vill förenkla det hela på ett ytterst smaklöst sätt. Men de första årtiondena av 1900-talet upplevde en märkvärdig stimulans av det ovanliga och det som gick utanför normen. Att chockera sin publik blev ett självändamål. Det kan det emellanåt vara nuförtiden också, men inte med avsikt att förnya och liberalisera uttryckssätten. Idag handlar det bara om att tillfredsställa låga drifter och att skrika högst i oväsendet från mediaströmmen. Om man verkligen vill testa gränsen idag bör man skriva en operett eller göra tv-underhållning av en forskningsdebatt.

Safari

2008-05-21T03:07:00.000-07:00

Vi anlände till djungeln redan tidigt på morgonen trots den sena timmen. Mina tjänare satte igång med att sätta upp mitt tält medan jag tog en titt på omgivningarna. Genast noterade jag att det var gott om lejon i närheten. Spåren efter uppätna människor gick inte att ta miste på, och medan man satte upp mitt tält försvann hela fyra tjänare spårlöst. Jag plockade fram min studsare och gav mig ut på min första jakt. Jag hittade många djur men inga lejon. Jag stötte på en kanin som frågade mig om vägen till närmsta bensinmack. Slutligen hittade jag lejonens tillhåll i ett buskage bakom ett elskåp, men lejonen var inte hemma. Jag återvände till lägret och fann mitt tält färdigt att invigas. Eftersom min jakt hade visat sig resultatlös tvingades jag äta en av mina tjänare till lunch.
På safarins andra dag var det dags att jaga elefanter. Jag jagade flera stycken men det var fullständigt omöjligt att hinna ikapp dem. Jag gav i uppdrag åt tjänarna att locka dem åt mitt håll, men tjänarna var rädda för dem. De påstod att elefanter är heliga djur. När jag frågade dem varför de trodde det, svarade de att det var för att ingen kunde springa ikapp elefanter. Jag frågade dem om de också ansåg strutsar vara heliga. "Lägg av", sa de. "Strutsar? Var inte löjlig."
Hela den tredje dagen ägnades åt att gillra en enorm elefantfälla. Tjänarna grävde en väldig grop på ett strategiskt ställe i djungeln och täckte det med löv och kvistar. På den fjärde dagen återvände vi till fällan men upptäckte att elefanterna bara hade använt den som toalett. Jag återgick till att spana efter lejon. En av tjänarna berättade för mig att en av hans närmaste vänner var ett lejon. Jag insisterade på att han skulle presentera oss för varandra, vilket han också gjorde, men när jag hade skjutit det märkte jag att det inte alls rörde sig om något lejon.
Dagen innan det var dags att bryta upp kände jag att min safari hade varit ett stort misslyckande. Inga lejon, inga elefanter, och en tredjedel av mina tjänare hade blivit uppätna. Men än var det inte för sent. Jag drog mig till minnes att hövdingen i den senaste byn vi hade färdats genom talade om en gigantisk flodhäst som härjade i djungeln...

Fortsättning följer!

Tämjaren

2008-05-10T04:02:00.001-07:00

Gustav Kross hade en tiger i vardagsrummet. Han visste inte hur den hade hamnat där, men han var säker på att han inte skulle kunna gå tryggt till sängs förrän den var borta. Det fanns nämligen ingen dörr som kunde låsas mellan vardagsrummet och sovrummet, och dessutom var han tvungen att gå nerför korridoren förbi vardagsrummet på sin väg till sängkammaren. Som han såg det fanns det två potentiella lösningar på problemet. Antingen tog han sig ut i tamburen och öppnade dörren till trapphuset så att tigern kunde springa ut, eller så gick han in på sitt arbetsrum och hämtade sin fars gamla jaktgevär, men det fanns ingen ammunition till det utan det enda han kunde göra var att vifta pipan framför djurets nos och hoppas att den skulle förstå vinken.
Men kanske borde han försäkra sig själv om att det ljud han hört från vardagsrummet när han stod i sitt kök och kokade te verkligen var en tiger och inte ljudet från gasledningen vid fönstret som ibland kunde mullra på ett sätt som inte var helt olikt ljudet från en tigers morrande. Gustav Kross var en man med livlig fantasi – man utvecklar gärna en sådan när man arbetar som kanslist på verket för offentliga försäkringar – men det var inte utan anledning som han misstänkte att det fanns en tiger i vardagsrummet. Han hade nämligen nyss slagit upp dagstidningen på köksbordet framför sig och blicken hade landat på en liten notis med rubriken ”Rymning från zoo”. Den berättade om en incident från gårdagen, då ett nyförvärv till stadens djuriska park, en sällsynt sibirisk tiger, hade brutit sig loss från sin transport och för närvarande sprang lös i omgivningarna.
Men hur hade den kunnat hamna i Gustav Kross vardagsrum, till vilket man kunde komma blott genom att passera förbi en alldeles särskilt vaksam portvakt, klättra uppför tre trappor (det var väl knappast sannolikt att den hade tagit hissen – hisspojken var ju allergisk mot katter) och sedan ta sig in genom dörren till Kross lägenhet först efter att från utsidan ha tagit loss haspen från dörramen? Detta hade Kross inte den blekaste aning om, och det var inte den fråga han ansåg hade företräde just nu. Det enda han ville veta var vad han skulle ta sig till. Fanns det någon han kunde ringa? Var det kanske läge att ringa till sin mor? Förmodligen inte, med tanke på att hon var nittioåtta år gammal och alltid frågade honom när han ringde om han var liemannen som ringde efter en vägbeskrivning. Kunde han ringa till någon på djurparken? Det var ingen dum idé, men förnuftet i honom tyckte att han nog borde vara säker på att det var en tiger som uppehöll sig i hans vardagsrum. Det kunde ju också vara ett lejon och i så fall var det ju inte djuret de letade efter. Gustav Kross ville inte ta upp deras tid i onödan.
Allteftersom tiden gick lade sig kvällsmörkret över staden och Kross fick allt större lust att gå och lägga sig, en lust som slutligen tvingade fram ett beslut. Han hällde upp teet i en kopp som han lät stå kvar på köksbordet. I stället lyfte han sin lilla ljushållare och gick sakta mot dörren ut till korridoren. Han tittade ut i mörkret som utgjorde avståndet mellan honom och vardagsrummets dörröppning. Han lyssnade. En lång stund var det alldeles tyst och Kross sänkte garden för ett ögonblick innan hans öron på nytt nåddes av ljudet.
Grrrrooaaaarghaaaaa!
Det lät just så som han inbillade sig att en tigers morranden lät. Hans far hade varit utposterad i Afrika under en lång tid i sin ungdom, och hade vid denna tid blivit en skicklig jägare. Anekdoter från hans äventyr på denna bana brukade han roa sina barn med under kalla vinterkvällar mot slutet av hans liv. Kross erinrade sig historien om ett lejon som hade satt ett antilopben i halsen och gav ifrån sig ett läte som hans far återgav med stor trovärdighet. Den skrämmande tanken att tigern åt på hans möbler for genom Kross huvud. Han tänkte inte tolerera att en tiger vandaliserade hans arvegods, även om det skulle innebära att djuret satte i halsen. Kross höjde sin ljushållare och gick mot vardagsrummet. Han tänkte bara ta en snabb titt och sedan kontakta de tillbörliga myndigheterna. Med extrem försiktighet smög han fram till dörröppningen. Han tog ett djupt andetag och sedan lutade han sig kvickt framåt, tog en titt in i rummet och klev sedan bakåt.
Det tog några sekunder innan han blev medveten om vad han hade sett. Han hade sett ingenting. Han hade sett sitt eget tomma vardagsrum. Kross drog en lättad suck. Men i samma stund som han gjorde detta fick han se att ytterdörren på andra sidan av korridoren stod på glänt. Han höll fram sitt stearinljus och lyste upp golvet framför sig där en lång och tydlig rad av fotspår från ett stort kattdjurs tassar syntes. Fotspåren ledde ut genom dörren. Djuret var alltså borta nu. Vad han inte kunde förstå var hur det hade kommit in till att börja med. Hade han själv ovetandes gjort sig skyldig till att släppa in tigern? Hade detta hänt för längesedan? Hade han haft en tiger i sin bostad under en lång tid utan att lägga märke till det? Det hade kanske till och med varit så att han tyckt om att ha det på det viset. Och om detta var fallet, var det då inte en ganska sorglig händelse att denna trogna följeslagare nu var borta?

Arconauter vi minns: Harpo Marx

2008-05-09T03:14:00.000-07:00

Vad är en arconaut? En arconaut är en person som har visat prov på kreativitet och en säregen upprorsanda gentemot etablissemanget i det ack så fyrkantiga tidiga 1900-talet. En som definitivt uppfyller detta krav var i min mening Harpo Marx. Han kunde tala förstås, och en ligt uppgift mycket bra. Den egentliga anledningen till varför Harpo slutade att tala i offentliga sammanhang tycks höljd i dunkel, men jag föredrar den historia som Groucho brukade berätta som förklaring till mysteriet. När bröderna reste omkring i USA som gröngölingar inom varietésammanhang framträdde de på en teater med en mycket snål och otrevlig ägare, som med hjälp av något slags kryphål i brödernas kontrakt lyckades undvika att betala dem. Det var inte utan mothugg som bröderna Marx fick bita i det sura äpplet, men det hindrade inte Harpo från att luta sig ut ur tågvagnsfönstret när de reste från staden och ropa åt teaterägaren på perrongen: "Jag hoppas att er teater brinner ner till grunden!" Alla bröderna blev förstås förskräckta när de nästa dag läste i tidningen att teatern mycket riktigt hade brunnit ner till grunden. Man beslutade att det vore bäst om Harpo höll mun hädanefter.
Som följd av dessa omständigheter tvingades alltså Harpo utveckla ett alldeles eget språk. Dess beståndsdelar var pantomim, harpspel, visslanden och ett flitigt användande av en enrom biltuta. Men bakom detta fanns något ytterligare, som gjorde Harpo till en helgjuten och sympatisk karaktär. Hans ansiktsuttryck och sätt att bete sig kombinerade den förtryckte underhuggarens roll med den sanne surrealistens upproriskhet. Vi känner ofta med Harpo i brödernas filmer, för att han är ett barn i en vuxen mans kropp. Han gör vad som faller honom in och i hans ansikte finns det hjälplöshet och ett stilla accepterande av sin ömkliga lott. Samtidigt innehåller hans rollfigur stora doser magi. Han kan dra fram vad som helst ur innandömet av sin stora regnrock och han kan förvandla ett frukostbord till en sminklåda eller rutorna på en giraffs hud till ett luffarschack.
Harpofiguren saknar stumfilmskomikernas självsäkerhet och drift med överheten. Harpo är en stum figur i en i övrigt talande värld. Hans handikapp gör honom svagare och mera mänsklig. Han kan kännas igen av alla som upplever svårigheter med kommunikation eller tolerans. På det sättet är han ett skyddshelgon för nittonhundratalsmänniskan. Han illustrerar en värld av utanförskap och absurditeter. Men han är också en filmhjälte, i ordets klassiska bemärkelse. Hans förtryckare får vad de förtjänar innan filmen är slut, och när han sätter sig ner vid sin harpa stannar hela den kaotiska och högljudda tillvaron omkring honom upp och lyssnar till toner som verkar komma från en annan värld.

PAPA HAHA

2008-05-07T04:44:00.000-07:00

Hommage à Hugo Ball

Kommelwellschmegung
kommelschmung-gewung.
Schmungkatrunkelung
trunkelgung-geljung.

Gurgelblungerdrunk
gurgelblungkatrunk.
Blunkerwungschmadung
blunkerschmungatrunk.

Schwettil, schwettil.
Minterschutz-miljung.
Kewel guber mittelnach,
ambel snuwel katelbach.

Blunkerschmungatrunk
trunkermunderdung.
Gurgelblungerdrunk
kommelwellschmegung.

Rötern nik Peter K. Andersson.

Utkast till självbiografi

2008-05-05T06:12:00.000-07:00

Historien om mitt liv har länge väntat på att få berättas. Jag föddes i en kolhink utanför Bremen. Mina föräldrar var cirkusartister, men arbetade på en cykelfabrik i närheten. Min far hade förlorat sin arm i en av maskinerna och fått den ersatt med ett cykelhjul. Min mor hade fått lungsot av luften på fabriken och fått sina stämband ersatta med cykelkedjor. Som väntat var min uppväxt brokig och mitt barndomshem minns jag med en distinkt doft av cykelolja och gummi.
Jag hade en bror som hade förvandlats till en papegoja av en illusionist på cirkusen där mina föräldrar arbetat. Men han var en ganska dålig illusionist och att min bror var en papegoja märktes bara när han öppnade munnen för att tala.
Jag blev förälskad i grannflickan. Hon blev förälskad i diktatorn i ett sydländskt fascistiskt land, och reste dit för att fria till honom. Jag följde efter och kom hem med malaria. I sju veckor låg jag till sängs och det var under den här tiden som jag anställdes av en sängtillverkare att prova deras sängar. Jag fick sparken efter tre månader för att jag sov på jobbet.
Det gick upp för mig att jag inte skulle klara mig utan en utbildning. Jag skrev in mig på en juridisk utbildning som sköttes per korrespondens. En gång i veckan skickade de hem en brottsling som jag fick i uppgift att försvara i en sydamerikansk rättegång. Det var trevligt att se fjärran länder, men jag hoppade av ganska snart eftersom jag själv fick betala portot för brottslingarna de skickade till mig.
Här påbörjade jag min brottsliga bana. Jag började förfalska kortfickor längst bak i biblioteksböcker som jag klistrade in i intet ont anande människors egna böcker. Sedan utgav jag mig för att vara bokdetektiv och avkrävde de stackars människorna hutlösa bötessummor. Det var ett lukrativt företag, men jag blev uppköpt av Microsoft efter bara några år. För pengarna de betalade kunde jag dra mig tillbaka till min egen söderhavsö, och nu sitter jag här och försörjer mig som spökskrivare. Jag har skrivit alla Björn Ranelids romaner, och Liza Marklunds, men för de senare har jag dresserat en apa.

Tankar i brytningstid

2008-04-29T07:08:00.000-07:00

Det kommer dagar då man känner sig alldeles extra fluffig, som om man när som helst skulle lyfta från marken och förvandlas till en teckning av en tolvårig flicka. Sen kommer dagar då det känns som om någon oförsiktig hantverkare har råkat hälla en stor burk med svart målarfärg över en och man gör allt man kan för att tvätta bort all färg innan dagen är till ända och det är försent att rädda den.

Jag försökte motverka mina humörsvängningar med att finna en fast punkt i tillvaron. Först övervägde jag att låta denna fasta punkt vara en kanin som har byggt bo i en håla i gräsmattan utanför mitt fönster, men eftersom denna kanin visade sig vara en mycket ofokuserad individ med läggning åt det promiskuösa hållet - kort sagt, han knullar runt - beslutade jag mig för att istället finna denna fasta punkt inuti mig själv. Hädanefter kommer jag att varje dag, vid en viss tidpunkt, säga orden "Ja, det här skulle Thore Skogman varit med om", med den enda anledningen att motverka mina svarta dagar.

Rådet kom till mig från en kreativ coach. Jag har mycket små förhoppningar om att det ska fungera. Men kanske kan det irritera någon...

Den gröna fén

2008-04-24T04:26:00.000-07:00

Farhågorna för absintens inverkan på det mentala tillståndet präglar sekelskifteskulturen. Varför var man så rädd för en alldeles vanlig alkoholhaltig dryck och vad den kunde åstadkomma? Säkerligen hade det att göra med en konservativ eller pryd borgarklasskultur som såg i modernistiska rörelser ett hot mot ordningen eller nyskapande trender som man var skeptiska till, och försökte hitta en rot till det onda. Roten hittades förstås på många håll, bland sexuella aktiviteter eller i förlängningen etnisk tillhörighet. Absintdrickandet är bara en av många saker som etablissemanget demoniserade. Men denna demonisering har också bidragit till att ge absinten en mystisk atmosfär. Ännu framställs den som en bärare av magiska eller åtminstone outforskade krafter, exempelvis i filmen "From Hell" där Johnny Depp under påverkan från drycken lyckas komma Jack the Ripper på spåren. En bidragande faktor till detta kan också vara färgen. Den gröna nyansen är alldeles rätt för att skapa en ektoplasmisk stämning, och att tillsätta vatten filtrerat genom en sockerbit skapar också en metamorfos där det gröna fylls av en vit spökaktig slöja. Och nog är inte de konstnärer och författare som själva nyttjade drycken helt oskyldiga till dess mytologisering. Vi behöver alla gåtor att förhöja tillvaron.

Manifest Måndag

2008-04-23T03:47:00.000-07:00

Det har blivit den tiden på dagen då det är dags att förändra världen. Men vi kan inte förändra världen genom en revolution. Ingen revolution har någonsin förändrat världen. Åtminstone inte till det bättre. Så det första vi måste fråga oss innan vi förändrar världen är om vi vill förändra den till det bättre eller det sämre? De flesta tycks välja det senare. Jag ska gå emot trenden.
Det första vi måste göra är att skjuta alla oliktänkande tills det bara finns jag kvar. Sen måste vi förbättre vår infrastruktur så att bilisterna har möjlighet att välja vilken som helst av åtta möjliga vägfiler vart de än kör. Jag inser förstås att detta kommer att kosta pengar. Så varifrån ska vi ta dessa pengar? Jag föreslår att vi stjäl dem från andra länder. Danmark är ett bra ställe att börja. De behöver inte så mycket ändå. Men framför allt kommer dessa projekt att ta tid. Varifrån ska vi få all den här tiden som vi behöver? Enkelt. Vi stjäl den också. Från Ryssland. Se bara hur lång tid det tar att få en tandläkartid i det landet. De har så det räcker och blir över till oss! Slutligen behöver vi också en hel massa plats att bygga de sextonfiliga motorvägarna på, sådana tar ju en del plats, vet ni. Så varifrån ska vi få all denna plats? Jag hade tänkt mig att vi skulle rita nya kartor där Sverige är mycket större än tidigare. It's all in the mind.
För att få en bättre värld måste vi också vara bättre människor. Vi kan inte gå omkring och mörda varandra till höger och vänster. Detta måste få ett slut. Hädanefter kommer man att kunna köpa kuponger som ger en tillåtelse att ha ihjäl en människa. Dessa ska man kunna köpa i vanliga livsmedelsbutiker. Kanske kommer vi om detta blir populärt att införa mängdrabatt. Notera att dessa kuponger ej får överlåtas. Inkomsterna från försäljningen kan gå till statskassan. Fast jag undrar om den behöver mer pengar vid det här laget. Om inte kan jag ta hand om dem så länge.
Men det viktigaste av allt. Gå inte på allt som människor säger till er! Politiker lovar guld och gröna skogar, men vad blir det av det i slutändan? Du måste tänka själv. Om du inte gör det kommer vi att avrätta dig, din jävel.

En solskenshistoria

2008-04-21T02:55:00.000-07:00

Våren är här. Jo, det är säkert, igår såg jag två nyckelpigor para sig. Och med våren kommer varmare och ljusare väder. Just det här med ljuset skulle jag vilja dryfta med er en stund om jag får. Jag tycker mig alltid ha haft ett dualistiskt förhållande till solen (med dualism menar jag förstås att det har två sidor). Å ena sidan tycker jag inte om den. Så fort den tittar fram upplever jag starka skuldkänslor som intalar mig att jag borde vara utomhus, vilket man ju väldigt sällan vill vara. Vad ska man göra utomhus? Inte vet jag. En del solar. Jag har aldrig förstått poängen. Det är livsfarligt och verkar inte ha något annat syfte än att göra huden mörkare, vilket ju innebär att man måste byta ut hela sin garderob! Å andra sidan blir man ju glad av solen. Hmm, låt mig omformulera det där. Andra människor blir glada av solen, andra människor tycker om att gå ut i solen, och följaktligen, med mer människor utomhus känner man en större press på sig att gå ut.
Få är ju idag de som i likhet med gamla tiders egensinniga personligheter uttryckte sin odelade avsky inför solskenet. Detta hade väl en del att göra med deras samtid, som med viktorianska mentaliteter och tunga kläder något försvårade för soldyrkan. Men vårt förhållande till vädret är ju mycket mer influerat av historiens växlingar än vi tror. Redan på 1800-talet började ju den trend av turism och resor till solen som vi idag fortfarande upplever kulmen av. Vi inser inte att varje gång vi lägger oss på en strand för att inlapa sol illustrerar vi i viss mån konsekvenserna av kolonialismen.
Men jag är ingen bakåtsträvare. Jag är inte den som sitter, liksom drottning Victoria av England, under ett parasoll iklädd en svart klänning som täcker hela kroppen från halsen ner till fotknölarna. Men jag tänker för mycket, och ibland måste jag fråga mig varför jag gör något innan jag gör det. Och jag har ännu inte kommit på en tillräckligt god anledning till varför man solar.
Kommer trenden av soldyrkan att försvinna? Naturligtvis kommer den att göra det. Dessvärre inte pga ett förändrat förhållande mellan världens länder, utan pga klimatförändringar och en större vana vid att utsättas för värme och solsken. Det är bara att inse, kära vänner, att nyhetens behag kommer att blekna från det varma vädret och vi kommer att söka oss inomhus igen för att ta en välbehövlig siesta. Noël Coward var snillrik när han observerade nordborna och i synnerhet engelsmännens nyfunna vana att gå ut i solen när italienare och spanjorer insåg det farliga med det. Eller som han sjöng, "mad dogs and englishmen go out in the midday sun."

Nocturne

2008-04-20T03:58:00.000-07:00

Hur har helgen varit, frågar ni, trogna obefintliga läsare. Jo, den har varit, med teaterbesök och nattklubbar och Chicken Tikka Masala på en indisk restaurang. Men störst intryck gjorde nog ändå den lille mannen som började tala till mig på ett av stadens dansställen sent på natten. Han hade fått lite att dricka, men jag var nykter och kan således dokumentera vårt möte för eftervärlden. Exakt hur vårt samtal började är svårt att säga, men han erkände att han hade en hustru därhemma som inte var alldeles förtjust i idén att hennes make skulle gå ut och "ta en öl med grabbarna" som jag tror att uttrycket lyder. Han fortsatte att berätta för mig om sitt tidigare promiskuösa leverne och refererade med en viss förvirrad poesi till sitt könsorgan som Charon, färjkarlen som ror de döda över floden Styx. Jag förstod inte riktigt hans tankegång, men hur det än var så fann jag hans umgänge synnerligen intressant och hans ord, om än uttalade under påverkan från alkohol, var uppmuntrande och angenäma. Han påstod sig tycka om mig, vilket ju aldrig är en dålig utgångspunkt, och han tyckte att jag kunde kosta på mig att, som han sa, "slappna av". Det är ett råd som jag anser att alla bör ta till sig. Vem kunde ana att så stora visdomar skulle komma från en berusad statstjänsteman klockan två på natten?

Och nu, en kort historielektion....

2008-04-20T03:49:00.000-07:00

När Neville Chamberlain avgick som Storbritanniens premiärminister 1940 var Halifax den som allmänt ansågs bäst lämpad att efterträda honom. Men dagarna innan beslutet fattades gick han till tandläkaren och det visade sig att hans tänder var i uruselt skick. Winston Churchill blev premiärminister. Gud finns i detaljerna.

När rovan inte var en grönsak

2008-04-17T05:56:00.000-07:00

Jag har ärvt min gammelmorfars fickur. Hur kom det sig egentligen att vi gick över från fickur till armbandsur? Var det en praktisk fråga? Fickuret är väl något otympligt där det ligger i sin ficka med en kedja som hänger och dinglar, men framför allt tror jag att anledningen var den goda smakens försvinnande kring mitten av 1900-talet. Västen gick ur modet som en omstlig del av herrkostymen. Armbandsuret var en mer pålitlig konstruktion, inte lika besvärlig att bära och den visade bättre tid. Men de landvinningar inom vetenskap och kultur som mänskligheten gjort under det senaste seklet har allt som oftast varit på smakens och stillsamhetens bekostnad. Allting är ju, käre läsare, mycket fulare nu än det var för hundra år sedan, vilket du ju mycket väl vet som trogen läsare av denna blogg. Men vi har också förlorat något av den avslappnade och stillsamma hållning inför livet som rådde på den tiden. Effektiviteten och brådskan har tagit över. Nu måste alla klockor visa exakt rätt tid annars kommer man försent. Dåförtiden hade inte ens Stockholm och Göteborg samma tid. Vem kan bära ett fickur idag när vi riskerar att slå sönder det mot bildörrar, bussar, datorbord och trångt hoppackade pendeltågspassagerare? Vem har ens tid att bära en klocka som man måste plocka upp ur fickan för att kontrollera? Somliga har inte ens tid med att lyfta upp skjortärmen för att se på sitt armbandsur. Och i vilken ficka skulle vi ha fickuret? De få vi har kvar är ju fulla med mobiltelefoner, mp3-spelare och nyckelknippor. Nej, det har blivit dags att sätta ner foten. Dags att sätta sig ner!

En fluga förnäm

2008-04-17T01:42:00.000-07:00

Det är torsdag och jag bär slips. Låt mig berätta för er om den första gången jag bar slips. Jag var fyra år gammal och hade just fått ett stipendium för att studera amfibiernas livscykel i Oxford. Med strålande framtidsutsikter reste jag dit utan att ha den minsta aning om vad en amfibie var eller hur jag skulle gå till väga för att studera dess livscykel. Men en vänlig själ hade gett mig tipset att man kunde klara av vad som helst i Oxford så länge man bar slips. Så jag bar slips.
Några dagar efter min ankomst blev jag inbjuden av min dekanus till en informell middag. Jag kom dit bärande slips. På tillställningen mötte jag många av de mer illustra akademikerna i staden och de imponerade stort på mig med sina kunskaper. Men vad jag fann än lustigare var att de blev fullkomligt hänförda av min slips. Redan när jag klev in genom dörren utbrast Capability Watson, doktor i filosofi: "By Jove, man, you are wearing a tie!" Sylvia Trench, lektor i sekter, undrade om jag hade knutit den själv. När jag svarade ja tyckte hon att det var mycket intressant. Indigo Cnut, doktorand i Samarkand, var en vida berömd bärare av fluga. Han var emellertid mindre imponerad. Och jag som inte gjort en fluga förnär!
Ha tålamod med framtiden, kära läsare. Ha tålamod.

Utkast till roman om en man som heter Grot # 2

2008-04-16T07:06:00.000-07:00

En man hette Grot. Redan som fjortonåring hade han varit den förste att korsa Atlanten på vattenskidor. Händelsen gjorde honom till världskändis och han följde upp succén med att sätta upp en kritikerrosad balett på Parisoperan. Men framgångarna var inte nog. Någonting saknades i Grots liv. En hund.
För publikfriande!

En man hette Grot. Det var också allt.
För kort!

En man hette Grot. Han stod utanför dörren till en livsmedelsbutik och vägde en revolver i sin högra hand. Inom loppet av fem minuter skulle han ha dödat en annan människa.
Men hallå! Är det svensk litteratur du vill skriva?

En man hette Grot. Han var född och uppvuxen i en liten gruvby på den ryska landsbygden. Hans föräldrar hade träffats som unga vid en dans och varit tvungna att gifta sig med varandra när Grots mor, Natasja, blev gravid med Grots äldre bror Sergej, som hade vuxit upp och blivit ledare för gruvarbetarnas fackförening. Grot själv hade varit en medioker skolelev som alltid jämförts med sin bror.
Någon har redan skrivit den här, tror jag...

Beträffande mycket små mustascher

2008-04-15T05:30:00.000-07:00

Vi kan tala i hundra år till om hur förintelsen kunde inträffa. Vi kan vända och vrida på problemet med människans inneboende grymhet och en människas förmåga att hypnotisera ett land att slå in på en menlös och destruktiv väg. Vi kan debattera och teoretisera. Men vad vi aldrig riktigt kan förstå är varför Hitler valde att bära en likadan mustasch som Chaplin.
På 1920-talet var Charlie Chaplin tveklöst en av världens största berömdheter. Redan omkring mitten av 10-talet började han göra sig ett namn och långsamt etablerades hans filmkaraktär i det kollektiva medvetna. Det må vara oklart när Adolf Hitler började raka sig så att en liten fyrkantig mustasch bildades på hans överläpp, men oavsett om han förekom eller imiterade Chaplin i detta avseende kan han inte ha undgått att märka likheten och följaktligen grunna på den.
Om nu Hitler skaffade sig sin mustasch innan Chaplin blivit berömd borde han kanske ha uppskattat hans berömdhet som så stor att han när han själv nådde kändisstatus inte skulle vilja förknippas med en personlighet som var så väsensskild från det han själv stod för. Å andra sidan är det möjligt att Hitlers ego inte ville tillskriva den gode Chaplin en så stor roll i hans liv att han skulle låta sitt eget utseende ge efter för de associationer den eventuella likheten med en filmkomiker kunde orsaka.
Men om det nu är tvärtom, då? Om Hitler skaffade sig sin mustasch efter Chaplins uppgång och var fullt medveten om honom under hela sitt liv? Hade då Hitler någon ambition att efterlikna Chaplin? Var mustaschen ett sätt att kommentera Chaplins ryktbarhet i någon form av hyllning eller, vilket ju är mer troligt, ironisering? Att Chaplin var medveten om Hitler och att han utnyttjade sin mustaschiosa likhet med denne för filmiska ändamål må vara välbekant, men vad vi inte vet är vad de ansåg om varandras ansiktsbehåring.
Chaplins mustasch föranleddes väl troligtvis av komiska avsikter. Hela luffarfigurens utseende talar ju om utanförskap och fattigdom. Hans byxor är för stora, hans kavaj för trång och mustaschen signalerar ett slags fåfänga som inte helt överensstämmer med det dåtida samhällets smak. Kan vi tolka Hitler på samma sätt? Hans uppträdande må ha sin grund i en annan mentalitet, den germanska kadaverdisciplinen och vurmen för ordning och symmetri som är så tydlig i Hitlers utseende. Men även hos honom fanns väl utanförskapet eller en avvikande och unik personlighets uttryck. Hitler ville gärna accentuera sin konstnärliga eller nyckfulla karaktär på olika sätt. Och även om hans mustasch kanske inte är lika medveten som den var på Chaplins figur så skulle man kunna tolka dess form och kontext på ett likartat sätt. En svart kvadrat, en ren form på ytan av en människa i uppror.

Utkast till roman om en man som heter Grot

2008-04-14T07:04:00.000-07:00

En man hette Grot. Han tog aldrig ut en seger i förskott. Utan avsikter gick han ut en morgon i parken. Vädret var
Trivialt, trivialt. Håll ihop fältet.

En man hete Grot. Det började växa tulpaner ur öronen på honom. Varför visste han nu inte, men det var ganska snyggt. Hans hyresvärdinna gav honom komplimanger när han gick iväg till sitt arbete om morgnarna, och
Ingen vill läsa om andra människors fåfänga. Gör om!

Fortsättning följer...

Det sägs att Gotland är en ost

2008-04-13T03:40:00.000-07:00

Jag har haft en smashing weekend. Här i Centraleuropa börjar våren göra sig påmind, inte minst i form av alla jävla blommor som dyker upp där man minst anar det. Jag hittade en tulpan under min huvudkudde när jag vaknade i morse. Den hade vuxit ut ur mitt exemplar av Les Mots som legat där och grott i några månader.
Gjorde ett besök hos min gamle vän Derrida igår. Han var älskvärd som vanligt och envisades med att tala till mig från en motorgräsklippare som han körde runt med i sin lägenhet och vars motorljud han knappt kunde överrösta. Gott kaffe var det i alla fall.
Jag har en annan bekant som jag har känt i några år nu. Hon har en katt som hon tagit hand om efter att ha hittat den hemlös på gatan. Av någon anledning har den här katten smak för dyra viner, vilket förargar min vän enormt. Varje fredag måste hon ta en tur förbi systembolaget för att tillgodose sin katts kräsna smak. När jag igår frågade katten vilka slags viner den föredrog, tvinnade den sina morrhår nonchalant och svarade utan att ens se åt mitt håll: Alsace. Min vän misstänker att hennes katt är homosexuell, men den är också kastrerad så det spelar alls ingen roll. Kanske är det därför som den är så arrogant.
Idag ska jag gå ut och ta en titt på det fina vädret. Är fint väder verkligen så fint som det påstås eller är det ett spel för gallerierna? Ta ingenting för givet, kära läsare. Ta ingenting för givet.

Lydia the tattooed lady

2008-04-12T03:02:00.000-07:00

En man

2008-04-12T02:47:00.000-07:00

Det stod en man bredvid mig i två år. Han såg helt vanlig ut, som en tjänsteman i kostym och hatt, och i handen höll han ett paraply. Jag frågade honom vad han hette. Han sa att han hette Kraus. Jag hade aldrig sett honom förut, men han verkade sympatisk. Till en början var det inget konstigt med honom. Han gjorde ingen skada och jag liksom vande mig vid att ha honom där. Då och då småpratade vi lite med varandra, inte så mycket men sådär som man kan göra med människor på tåget eller i en teaterfoajé. Och precis som i sådana konversationer lärde jag mig egentligen mycket lite om honom. Några personliga samtalsämnen kom helt enkelt aldrig upp. Han var mycket taktfull också, vill jag minnas. Frågade mig nästan ingenting om mitt privatliv.
Jag hade alltså kunnat vänja mig vid situationen om inte händelseförloppet hade tagit en mycket olustig vändning. För efter ett tag började han prata med folk i min omgivning och lägga sig i saker och ting och ställa en massa krav. Jag minns att han hade ett väldigt högljutt sätt att prata och ett vulgärt sinne för humor som kunde komma fram vid de mest olämpliga tillfällen. Han sörplade när han åt soppa. Människor omkring mig tog illa upp. Det hela gjorde att jag också blev allt mer nervös och spänd av att ha honom där hela tiden. På min arbetsplats blev situationen för en tid ohållbar och hemma kunde jag svårligen slappna av. Han duschade aldrig och började lukta illa. Kostymen som han hade på sig tog han aldrig av och han fällde aldrig upp paraplyet – inte ens när det regnade. Han började bli allt mer tvär till sättet också. Så fort jag pratade med honom snäste han bara åt mig.
Men så en dag var han borta, och sen dess har jag inte sett till honom.
Jag vet inte vad han ville.

Livsgnistans balkong, även

2008-04-11T07:05:00.000-07:00

En lampskärm gifte sig med ett paraplyställ. Det var kärlek som föranledde förbindelsen, och båda parter var mycket lyckliga. Efter en tids äktenskap föddes en dotter in i familjen. Det vill säga, man gissade att det var en dotter, men det var ganska svårt att säga eftersom en avkomma av en lampskärm och ett paraplyställ kan vara svår att könsbestämma. Man gav henne namnet Smörblomma och hon växte upp på ett egensinnigt sätt. Hon vägrade äta något annat än motorolja och vid sex års ålder var hon större än en atlantångare. Det hela var förstås mycket pinsamt och hon stöttes ut av byn där familjen bodde. Dagen kom då Smörblomma skulle börja skolan. Hennes klasskamrater hade säkerligen hånat henne om det bara fått chansen, men i samma stund som hon klev in i klassrummet blev klassen vettskrämd och hoppade ut genom fönstren med rädsla för sina liv.
Det blev aldrig något lyckligt liv för Smörblomma. Men det sorgligaste av allt var att hon aldrig någonsin förstod varför. Slå aldrig neråt, barn. Slå aldrig neråt.

Arconauter vi minns: Lytton Strachey

2008-04-10T06:13:00.000-07:00

Vem känner till namnet Lytton Strachey? Få i det här landet. Vem vet ens hur namnet uttalas? Men några av oss har kanske sett filmen Carrington i vilken Emma Thompson spelar konstnären Dora Carrington som hade oturen att bli förälskad i den homosexuelle Strachey, i filmen porträtterad av Jonathan Pryce. Lytton Strachey var en av centralfigurerna i den sk Bloomsburygruppen, en krets av författare och konstnärer som samlades i Londonstadsdelen Bloomsbury i början av 1900-talet. Strachey var bland annat bekant med stackars Virginia Woolf, som han sin sexuella läggning till trots en gång friade till. "Hon svarade ja", kommenterade Strachey, "Det var fruktansvärt."

Stracheys bidrag till litteraturhistorien ligger kanske inte framför allt i hans litterära prestationer. Han var historiker, och blev av sin samtid hyllad för en samling biografier av engelska personligheter, däribland boken "Eminent Victorians", som slutgiltigt gjorde upp med den gångna viktorianska eran och över en natt gjorde Strachey till kändis. Men även om dessa verk fortfarande är högst läsvärda menade många av hans bekanta att hans egensinniga humor och kvickhet aldrig kom till sin rätt i böckerna. Det var snarare privat och med sin märkliga personlighet som Strachey raserade barriärer och blåste bort dammet från de konservativa viktorianska salongerna.

Vid ett tillfälle klev han in i ett rum där Virginia Woolf och hennes syster, konstnären Vanessa Bell, satt och samspråkade. Genast stegade han fram till Vanessa, pekade på en vit fläck på hennes klänning och undrade helt frankt: "Sperma?" De två systrarna brast ut i skratt. "Fick man verkligen säga så?" skriver Virginia i sina memoarer. Incidenten belyser utmärkt hur Strachey enbart genom sitt beteende bidrog till att förändra sin tids mentalitet, vilket gör honom till en värdig bärare av epitetet "arconaut".

Hans historia var inte utan tragik, dock. Den ovan nämnda bekantskapen med Carrington slutade högst olyckligt och fastän hon var huvudlöst förälskad i honom medgav Strachey att han aldrig kunde älska en kvinna. Som han skrev till en vän, "when it comes to creatures with a cunt, one finds oneself completely desorienté."

Läsa mer om Lytton Strachey i Michael Holroyds biografi över honom.

Om hur det kan vara ibland (och inte)

2008-04-09T04:46:00.000-07:00

Det är bråda tider. Ni läsare av denna blogg undrar förstås vad en sån som jag gör nuförtiden. Det ska jag berätta för er. Jag praktiserar som lärare på en sydsvensk gymnasieskola som vi ska låta vara anonym. Och hur går det, då? Jo, ganska bra (tackar som frågar). Igår hade vi samhällskunskap. Jag hade placerat en sprängladdning under en av bänkarna och klassen fick gissa under vems. Alla gick ifrån lektionen med en mycket djupare kunskap om internationella relationer än de haft när de kommit dit. Förutom en av dem, som var den olycklige under vars bänk jag placerat sprängladdningen. Han gick inte från lektionen alls.
Som ni hör är det ett hektiskt liv på de svenska lärarutbildningarna, och jag förstår faktiskt inte varför man kritiserar utbildningen så. Lärarna på Malmö högskola är intressanta och underhållande. De har inga kunskaper och vet inte något om hur man förmedlar kunskap till folk, men de har andra kvaliteter. De äger förmågan att förvirra med hjälp av motstridande budskap och de är väldigt skickliga på att vara irrelevanta. Och det är väl ändå mångfald vi är ute efter.
I situationer som dessa frågar jag mig alltid vad Kafka hade gjort. Jag vet inte varför jag frågar mig det, eftersom svaret oftast blir att han nog hade sprungit iväg och gömt sig i ett hörn, men om man är missnöjd med resultatet av sin självrannsakan kan man ju alltid söka felet hos andra. Det har alltid varit mitt motto.

Ceci n'est pas une blogg!

2008-04-08T22:40:00.001-07:00

Vad gör du, stackars Peter, undrar ni, uppe redan klockan halv åtta på morgonen? Ja, svarar jag och fingrar eftertänksamt på min obefintliga mustasch, jag var helt enkelt tvungen. Och inte nog med det, jag steg upp redan klockan sex!

Vad menas då med detta? Har jag gjort mig skyldig till något outsägligt brott vars straff tvingar mig att stiga upp okristligt tidigt om morgnarna? Nejdå, jag är lärarkandidat på en anonym skola i Sydsverige. Och om inte jag gör det vem ska då göra det? Någon annan, förmodligen, och så kan vi ju inte ha det. Dessutom måste jag gå upp tidigt annars blir jag uppäten av monstret som bor under min säng. Han är glupsk och hänsynslös. Han kommer från Södertälje.

Kafka gick visst också upp tidigt. Men han hade förstås ett arbete som han avskydde. Stackars Kafka. Det enda du ville var att bli lämnad ifred och bortglömd och nu ges dina julkort ut på trettio språk. Vad har du för det? Inte blir dina morgnar piggare, inte...

Egendomligheter fram på småtimmarna

2008-04-08T08:16:00.000-07:00

Medvedev kunde inte sova. Det kliade på hans vänstra fot. Han lyfte bort täcket och kisade i mörkret ner mot fotändan av sängen. På stortån syntes en liten svart silhuett. Medvedev tände sin sänglampa och såg att det var en liten liten elefant som satt där och stickade en lång haldsuk. Garnet hängde ner över foten och det var det som orsakade kliandet. Medvedev frågade elefanten vem han var men elefanten struntade blankt i honom och fortsatte bara med sin stickning. Till slut tröttnade Medvedev, lade tillbaka täcket och släckte lampan igen. Det var ju, trots allt, en dag imorgon också.

Var har jag varit?

2008-04-08T02:35:00.001-07:00

Efter mitt senaste inlägg på den här bloggen har mycket hänt. Redan dagarna efter blev jag akut inlagd på ett mentalsjukhus med högsta säkerhet för att ha försökt avrunda evigheten. Man gav mig diagnosen akut kroniskt latent med manodepressiva undertoner, men jag ska försöka få straffet sänkt till dagsböter. Under min tid på anstalten har jag stickat en mössa till Fredrik Reinfeldt och skrivit en opera på blindskrift, som dessvärre har blivit refuserad och nu ser ut att bli omarbetad till en amerikansk kabel-tv-serie som mest är en ursäkt för att visa nakna unga kvinnor på bästa sändningstid. Jag överklagade detta, men man upplyste mig om att jag inte hade någon kontroll över min opera sen jag skrev över den till Hollywood.
Hur kom jag då ut ur mitt maniska tillstånd, och hur tog jag mig tillbaka till den här bloggen för att berätta om allt? Ja, jag minns helt enkelt inte, men om ni har några upplysningar får ni gärna höra av er.

Utan titel

2007-09-29T01:38:00.000-07:00

Du lät bli att ge mig blickar.
Jag somnade i hörnet av din lasagnefärgade soffa.
Det fanns en man där också.
Han försökte berätta för mig om sitt arbete på västkusten.
Att jag ignorerade honom berodde nog mer på honom än på mig.

Hade vi någonsin en framtid?
Något förflutet såg jag aldrig röken av.
Var jag förälskad
även då jag snubblade på hörnet av din badrumsmatta?

Folk tror att de vet så mycket.
Jag vet,
och jag vet ändå inte ett skit.

Den försvunne

2007-09-16T05:11:00.000-07:00

Kära eventuella läsare av denna blogg, jag är ledsen att jag varit försvunnen från den i några månader. Jag hoppas råda bot på detta framöver. Under min bortovaro har jag bland annat läst Franz Kafkas första roman "Den försvunne" (som gavs ut av Max Brod under titeln "Amerika"). Detta är utan tvekan ett av Kafkas mest lättillgängliga och inte minst igenkännliga verk. Här lyckas han verkligen gestalta upplevelsen av mobbning och förtryck som man lätt kan erfara i sin ungdom. I nästan alla de situationer som huvudpersonen Karl Rossmann, nyanländ till Amerika, hamnar i blir han oförklarligen anklagad för sitt felaktiga beteende och nertrampad av auktoriteter som utnyttjar hans oskuldsfullhet. Men de gör det med en sådan naturlighet och lätthet att det på samma gång känns absurt och verkligt. Livets orättvisa är konstant. Kafka vet verkligen hur det är att verka göra fel hur man än gör av den enkla anledningen att omgivningen driver med en. Det finns något verkligt äkta i denna skildring.
Till skillnad från huvudpersonen i "Processen" är Rossmann oskyldig, men domen över honom mildras inte för det. "Den försvunne" är en god inkörsport i Kafkas författarskap och ett stycke av mästaren i komisk högform.

Er ödmjuke,
Peter K. Andersson.

En sak till ...

2007-05-28T07:46:00.000-07:00

I Kina heter det inte Kinamat. Där heter det bara mat.

Några personliga anteckningar

2007-05-28T00:37:00.000-07:00

Efter ett tag börjar staden krypa in under skinnet på dig, och du gör allt du kan för att undfly den. Men du kan inte undfly den, för nu har den blivit en del av dig, den har blivit dig. Jag kryper in i ett hörn av mitt rum för att försöka få ett nytt perspektiv på den bostad som har varit min i fem år. Men vardagen låter sig inte så lätt rubbas. Den slår sina klor i människorna. Minst en gång om året drabbas jag av dessa egendomliga känslor, ett starkt behov av att resa iväg och bosätta mig någon annanstans på den här planeten. Det är min omgivnings ovilja till förändring som sätter igång processen, eller kanske snarare den långsamhet med vilken världen envisas att förändra sig. Jag försöker lämna staden, med min cykel eller på en buss med dubiös destination, men väl där, i gränslandet, sätter längtan tillbaka till utgångspunkten in. Kanske är jag en ynkrygg. Kanske är jag bara obeslutsam. Eller kanske finns svaret rakt framför mig - en förändring från min sida. Köp ett par nya skor, ta en annan väg när du går ut, lägg märke till andra saker än de du lägger märke till varje dag.
Eller sluta klaga på något som är precis så som det ska vara.

För tillfället....
Jan Svankmajers film "Conspirators of Pleasure" är kanske hans bästa.
Den amerikanska gruppen Pink Martini och deras båda skivor "Hang on Little Tomato" och "Hey Eugene!" gör vardagen uthärdlig.
Olga Kogarczuks novellsamling "Spel på många små trummor" artar sig riktigt bra. (Tack för tipset, Helena!)

Veckans kafé

2007-05-14T07:03:00.000-07:00

På Café Louvre sitter morgontidningarna uppspettade på träpinnar. De hänger alla från krokarna i ett ställ intill väggen, som nyplockade höns. Innan staden vaknar till liv, som den ju har för vana att göra mycket långsamt, kan ett besök här med tillhörande frukost vara synnerligen rekommendabelt. De höga fönstren låter besökaren blicka ut över en av Prags mer tilltalande paradgator och klientelet av stamgäster balanserar tillfredsställande mellan det kultiverade och det bohemiskt likgiltiga. Kafka besökte Louvre som lärjunge till filosofen Brentano under några år i början av förra seklet, innan hans intresse för filosofi svalnade och besöken upphörde.

Tvestjärtar

2007-04-12T04:12:00.000-07:00

Stackars Daniel Blumenthal - född utan varken huvud eller kropp, lämnad åt sitt öde av sina ansvarlösa föräldrar vid tolv månaders ålder, förrådd av sin bäste vän, övergiven av sin tredje hustru, slagen, sparkad och spottad åt satt han nu i sin ensamhet på ett gammalt ölkafé i hamnkvarteren och grät bittra tårar över sitt olyckliga öde.
"Varför ska det vara så här?" frågade han sig själv.
"Ja, varför ska det vara så här?" svarade kyparen.
"Varför ska det vara så här?" sa Daniel Blumenthal igen.
"Ja, varför ska det vara så här?" sa kyparen igen.
"Vad vill ni?" frågade Blumenthal.
"Ska det vara något mer?" frågade kyparen.
Blumenthal såg sig om som om han väntade sig att någon annan skulle svara.
"Nå?" sa kyparen.
"Ja", sa Blumenthal. "Ja, det ska vara något mer."
"Har ni inte fått nog?" sa kyparen.
"Nej", sa Blumenthal. "Inte på långt när."
"Vad får det lov att vara, då?" frågade kyparen.
Han hade helst velat gå hem.
"När jag var liten", sa Blumenthal, "hade vi en vacker trädgård på baksidan av vårt hus. Det var fars stora fritidsnöje att sköta om den där trädgården. Men så en dag blev den våldsamt angripen av tvestjärtar. Och ni vet ju hur tvestjärtar är. De äter allt. Inom loppet av några veckor var allt borta - inklusive rosenbuskarna."
"Hur tog er far det?" frågade kyparen.
"Dåligt", sa Blumenthal.
Det var tyst en stund. Kyparen stod och vägde.
"Vad är tvestjärtar?" sa han.
Daniel Blumenthal tittade upp med sitt obefintliga huvud.
"Tvestjärtar?" sa han. "Tvestjärtar. Tvestjärtar, det brukade min far alltid säga, det är det som människorna återföds som när de dött."
"Så er fars trädgård blev alltså anfrätt av en svärm människor?"
Blumenthal nickade. Redan det var en prestation.
"Lever er far?" undrade kyparen.
"Nej", sa Blumenthal. "Tvärtom, faktiskt."
"Det är ironiskt", sa kyparen.
"Vadå?"
"Att han själv blivit en tvestjärt."
"Så har jag inte tänkt på det förut", erkände Blumenthal.
"Ska det vara något mer?" frågade kyparen.
"Nej", sa Blumenthal. "Vid närmare eftertanke är det nog nu."
Han reste sig från sin stol.
"Och dessutom", sa han, "har jag en trädgård att odla."
Kyparen antog att Blumenthal nu lämnade lokalen, men eftersom Daniel Blumenthal sedan födseln saknat både huvud och kropp var detta en ren gissning. Om sanningen ska fram, så var hela deras samtal en ren spekulation, som med största sannolikhet aldrig ägde rum, eftersom Daniel Blumenthal varken syns eller hörs. Den enda egentliga indikationen på att det någonsin har existerat en Daniel Blumenthal utan huvud och kropp är den här lilla texten, som skrevs ner helt på måfå av en ung svensk student för att sedan läggas upp på en blogg den 12 april 2007 inför en milt sagt förvirrad allmänhet som nu drar en lättad suck över att den äntligen har nått sitt slut.

Peter K. Andersson

Bröderna Quays mörka världar

2007-03-24T03:12:00.000-07:00

Tvillingbröderna Stephen och Timothy Quay har under de tre senaste decennierna skapat en uppsjö infallsrika kort- och långfilmer med sin högst personliga och egensinniga teknik. För den som intresserar sig för surrealism, expressionism eller helt enkelt lockas av den mörka sidan av existensen är det här en guldgruva av fantastiska bilder.

De är själv lika egendomliga som sina filmer. I intervjuer är de omöjliga att se skillnad på, de talar med en röst som är dov och sävlig och när man ser deras filmer förstår man var deras intresse ligger. Det är den gamla centraleuropeiska kulturen som är den huvudsakliga inspirationskällan. Kafka, Walser, Schulz. Animationstekniker från Ladislaw Starewicz och Jan Svankmajer. De fascineras av art brut-rörelsen, konstverk skapade av psykotiska personer. Deras mest berömda film är "Street of Crocodiles", en tjugo minuters vandring genom en dammig och mystisk underjordisk mellaneuropeisk stadsmiljö, byggd på en av berättelserna i Bruno Schulz nominala bok "Kanelbutikerna". Bilderna kan inte beskrivas.

Deras första långfilm "Institute Benjamenta", gjordes först 1995 efter Robert Walsers roman "Jakob von Gunten". Här lyckades de överföra sin gåtfulla miniatyrvärld till live action-formatet i berättelsen om den förvirrade eleven på en skola för blivande betjänter. Filmen vann pris vid Stockholms filmfestival. Häromåret kom deras andra långfilm, "The Piano-Tuner of Earthquakes". I en fortsatt kortsbefruktning av spelfilm och dockanimation skapar de nya världar.

Bröderna Quays namn är kanske inte vida berömt, men det är ganska sannolikt att du trots allt har sett något av deras arbeten. För att kunna finansiera sina egna projekt har de gjort otaliga reklamfilmer och på den gamla goda tiden när MTV fortfarande var en innovativ tv-kanal var de ansvariga för deras vinjetter. De medverkade i skapandet av Peter Gabriels berömda video till "Sledgehammer" och det är de som gjort drömsekvensen i filmen "Frida". Nu planerar de en ny långfilm byggd på ännu en bok av Bruno Schulz. Och det verkar lovande att kombinera 1900-talets störste författare med filmvärldens nu mest nyskapande konstnärer.

Om konsten att överleva ett rasande hus

2007-02-27T09:18:00.000-08:00

Stumfilmskomikens kanske mest berömda scen förekommer i filmen Steamboat Bill Jr från 1928 och utförs av Buster Keaton. Stuntet förekom nio år tidigare i kortfilmen Back Stage med Keatons vän och mentor Roscoe Arbuckle, populärt kallad Fatty. Keaton gjorde därefter en egen första variant i kortfilmen One Week. Handlingen består i att skådespelaren står framför en husvägg som rasar rakt över honom, men han klarar sig med livet i behåll tack vare att han står i gluggen till ett av fönstren på andra våningen. I de två kortfilmerna är stuntet halsbrytande, men enkelt och bara ett i mängden, som att hoppa genom en rockring. I Steamboat Bill Jr är det genomfört med närmast förolämpande dödsförakt. Väggen som faller över Buster är enorm, och Buster rör som vanligt inte en muskel i sitt likgiltiga ansikte.
Scenen gjordes i en tagning. Några timmar tidigare hade Keaton fått veta att hans studio skulle läggas ned. Han skulle förlora kontrollen över sina filmer och Steamboat Bill Jr blev den sista filmen innan han gick över till MGM och vägen mot glömska och alkoholproblem. Han skulle senare berätta hur han inte brydde sig om huruvida han blev träffad eller inte av den fallande husväggen den där dagen.
Det gamla Hollywood höll på att förändras omkring honom. Om några år skulle talfilmen göra många av hans kollegor arbetslösa. Några år tidigare hade Fatty Arbuckle blivit orättfärdigt anklagad för mord. Han frikändes men tack vare pressens ohejdbara hatkampanjer och USAs nyinstiftade censur var hans karriär slut och trots att han en gång var större än Chaplin är det numera nästan ingen som vet vem han var.
Keaton skulle komma att klara sig. Han skulle bli kvitt sin alkoholism och i sin ålderdom få bevittna hur hans filmer fick en renässans. Kanske berodde det på att han hade ställt sig där, framför den fallande väggen, och tagit emot ödets slag. Det gäller att öva upp sig inför livets fallgropar. Redan som femåring gjorde han akrobatkonster på scenen tillsammans med sina föräldrar. I sin första film faller han från fyra meters höjd, balanserar på höga stegar, kliver ut ur en bil i full fart och undkommer ett förbifarande tåg med hårfin marginal. Vid en läkarundersökning i trettioårsåldern upptäckte man att han hade brutit nacken. Det hade skett under en filminspelning flera år tidigare, men Keaton hade inte märkt något. Han hade bara borstat av sin hatt och fortsatt arbetet. Vid inspelningen av scenen i Steamboat Bill Jr såg Keaton till att väggen skulle falla på exakt rätt sätt och att han stod blickstilla på exakt rätt ställe.
Men att överleva ett rasande hus handlar förstås inte bara om att stå på rätt ställe. Man måste också hamna inför det rasande huset förr eller senare. Och när man väl har gjort det, är det kanske inte så konstigt att man inte bryr sig om huruvida man blir träffad av den där väggen eller inte.

Apokryfos: den trettonde månaden

2007-02-19T02:52:00.000-08:00

Till Bruno Schulz,
som orättfärdigt sköts ner på promenad i gettot i Drohobycz den 19 november 1942

I tanken, mellan skuggorna som fyllde övergivna passager,
en hemlighet sprang fram, och jag var tvungen att gömma den innanför min rock.

Mannen med den svarta masken lockade mig ombord på en spårvagn
som färdades till en obekant del av staden, där husen var målade i en tvetydig nyans.

Suggestivt, nästan - den handen över krökningen av min rygg,
och i djupet av min kupade hand
och den låsta garderoben som färdades ur min räckvidd.

Som jag erinrar mig det, jag var ensam;
jag fann på golvet i mitt rum en liten röd ask som jag inte kunde öppna.

Den stundande rörelsen lämnar mig konfunderad. Bekväm, på gränsen.
Vandringen från de makadamtäckta gatorna i latinkvarteren till platsen där frågorna finns.

Ögat, i fönstret, i drömmen.
Konspikuöst, obetänksamt.
Jag tror på uppriktigheten i min mission och följer en tråd som löper genom rummen i huset.

Är detta här?

Eller är jag, som jag anade,
kvar i ett hörn på det gamla nattkaféet vid den så för mig bekanta gatan
i närheten av där jag bor?

Kaffehuset

2007-01-25T10:20:00.000-08:00

Har du bekymmer, ett eller annat - - - till kaféet.
Hon kan av någon om än trovärdig anledning inte komma till dig - - - till kaféet!
Du har trasiga stövlar - - - kafé!
Du har 400 Kronen i lön och gör av med 500 - - - kafé!
Du planerar självmord - - - kafé!
Du hatar och föraktar människorna och kan inte vara utan dem - - - kafé!
Du får inte längre kredit någon annanstans - - - kafé!

Peter Altenberg, frekvent kafébesökare i Wien
(svensk översättning: Daniel Hjorth)

Prolog

2007-01-16T09:33:00.000-08:00

Man skrev den fjärde oktober. Överallt drev gängliga halvexistenser omkring liksom snubblande över maskorna i tidens varptråd, känslor av besvikelse och resignation emulgerade i den knivskarpa luften och en tidig vinterkyla slog med tusentals nålstyng mot frusna kinder. Människorna i provinshuvudstaden var enkelt och anspråkslöst folk, men de gick inte på vadsomhelst, särskilt inte de individer som illvilligt trotsade tidens intorkade mentalitet. Dessa individer stannade inte vid slakteributiken på torget, utan fortsatte oavsett uppför Gerhardtstrasse och rundade hörnet där det en gång hade legat en renommerad herrekiperingsbutik. Den hade fått slå igen till följd av de nya raslagarna. Men pionjären hade styrkan att ta sig förbi denna punkt. Hans samvete visste att förtälja hur han hade valt en sällsynt ond tid som skådeplatsen för sin levnad och han ägde inte kallsinnighet att ge svar på tal. När verkligheten i detta manér slöt sitt grepp om hans ambitioner sökte han tillflykt i stadens gamla delar och i Café Europa.
Kaféet var en tillflyktsort för de mest skilda varelser som staden hade att erbjuda. Här bosatte sig författare, konstnärer, journalister, redaktörer, förläggare, föreläsare, studenter, ja till och med en och annan politiker – för en hyra motsvarande kostnaden av en kopp kaffe.
Kaffe. Det var ingen dryck. Det var ett porslinsföremål kring vilket människor av någon anledning flockades. Kanske var det doften som lockade, för smaken var inte att tala om – åtminstone inte på Café Europa. Men det var som det skulle vara. Vem fan brydde sig om mörkret i botten på koppen när det fanns umgänge till höger och vänster och ett sällskap fröknar i hörnbåset? Men kaffet var helt nödvändigt, för att stämningen skulle kunna lägga sig över eftermiddagarna och för att man skulle börja berätta. Berättade gjorde alla på kaféet. Även de som inte hade något att berätta berättade. Märkliga, förvånande historier som doftade av absint och opium, av gasbelysta nattpromenader och långa kvällar hjälplöst nedsjunkna i dammiga schäslonger.
Den fjärde oktober. Sommaren tog slut och plötsligt var det som om det alltid varit den fjärde oktober. Regnet började blygsamt att smattra på fönstren som rännstensungar på en vagnsruta. Det började dofta av luft och inte av sol och folk började vända sin uppmärksamhet mot kvällarna och nätterna istället för mot morgnarna och dagarna. Det hängde en almanacka på kaféets vägg och flera av de regelbundna gästerna kunde svära på att den alltid visade den fjärde oktober. Kanske hade mänskligheten stigit in i en tidsålder som i tusen år skulle kännas som den fjärde oktober …
Men oavsett sökte man sig med sitt hopp intakt förbi slakteributiken, uppför Gerhardtstrasse och förbi den igenbommade klädbutiken för att möta vänliga ansikten innanför kaffehusets fyra väggar. Dagens tidning uppspettad på en otymplig träpinne. En obekväm stol. Sorlet från herrar och mamseller och koppar och serviser. Sällskapen samlades och man kunde börja berätta för varandra. Berätta om de sjukliga nycker som drev människorna och världen. Berätta om den vardag som inte liknade någons vardag.
Vid närmare eftertanke var det ganska bra berättelser. Så synd att ingen skrev ner dem.