Alla hjärtans dag

Spenderade förmiddagen med relikerna på Hollandia. Så stimulerande att se inte ung kärlek, inte spirande känslor, bara resterna av illusioner och löften som en gång lett till obetänksamma äktenskap och lösa förbindelser. Det måste få finnas ställen där lyckans fasad inte desperat försöker bibehållas, där rutin och bekvämlighet och leda - de känslor som präglar det långa livet - får visa sin rätta natur, som stenar som tynger ner rockfickor.

It's a jungle out there

Helst av allt skulle jag förstås vilja vara en liten pojke igen. Det var mycket lättare att vara pojke. Man behövde inte bry sig om huruvida man råkade vara oförskämd eller trampa någon på tårna, för man var ju så liten och gullig att det inte gjorde något. Man behövde heller inte bry sig om sina instinkter och drifter, för de tillgodosågs av ens föräldrar, och vad gäller de mer komplicerade drifterna hade man inga än. Men framför allt saknar jag njutningen i att krypa ihop i ett hörn och försjunka i en serietidning eller en Jules Verne-bok, att vara alldeles absorberad i det utomvärldsliga och det verklighetsfrånvända. Idag är jag vuxen, och min värld innehåller alltför mycket verklighet. Jag visste reda som pojke att verkligheten inte var att lita på. Jag skulle vilja vara en liten pojke igen...

Auerbach

Ni ska inte komma här och tro att Auerbach hade det svårt. Visst, det är sant, han hade det inte lätt, men så särskilt svårt hade han det inte. Han hade det, på det hela taget, inte mycket svårare än andra. Samtidigt hade han det, som sagt, inte så lätt. Nu finns det väl knappast någon som skulle påstå att de någonsin har haft det helt lätt, men det kan råda föga tvekan om, att när man såg på det från ett rimligt avstånd, och tog i beaktande alla de relevanta faktorerna, så stod det ganska klart att Auerbach inte hade det lika lätt som människor i allmänhet. Man skulle nog till och med kunna säga att han faktiskt hade det lite svårare än de flesta. Härmed inte sagt att han hade det svårt. Det har vi klargjort redan från början. Svårt hade han det inte. Men lite mindre lättare än de flesta av hans medmänniskor. Lite. Inte heller var det för Auerbach som för många människor, att motgångarna och medgångarna var lika stora, så att de liksom skapade en balans i tillvaron, på ett sådant sätt som kan kännas nästan lite bättre än om man har det lätt. Det var aldrig så svårt för Auerbach att man kan påstå att han inte hade det lätt. Det var heller aldrig så lätt för honom att det vore rätt att hävda att han inte hade det svårt ibland. Men med detta i åtanke ska man inte förledas att tro att Auerbachs liv var väl balanserat mellan motgångar och medgångar. Det var alltid antingen lite för svårt eller lite för lätt, men, som sagt, aldrig så svårt eller så lätt att man skulle kunna sortera in honom bland de som hade det svårt eller de som hade det lätt. Denna omständighet gjorde det förstås inte lätt för Auerbach. Den gjorde det heller inte svårt.

O tempora! O mores!

Det satte sig en gammal man bredvid mig på bussen en dag. Han bar på minst tre plastkassar i varje hand och luktade som om han just klivit upp ur en kloak. Hans andetag lät som ångvisslor.
"Det finns ingen mening med att ha bråttom", sa han till mig, som om han hade läst mina tankar. "De största misstagen jag gjort har jag gjort för att jag hade bråttom. Se här..."
Och han började rota i en av sina kassar. Det tog en lång stund och jag trodde för ett ögonblick att han hade glömt bort att jag satt bredvid honom, men så med försiktiga rörelser plockade han fram en gammal klocka.
"Det här", sa han, "var min farfars fickur. Han bar det på sig varenda dag när han var med och byggde en av de väldiga broarna som spänner över de norska fjordarna."
Han gav mig klockan och jag tittade på den.
"Ser du?" sa han. "Inte en skråma, inte en blemma på boetten."
Jag nickade och lämnade tillbaka uret.
"Men den har stannat", sa jag.
"Just det." Han öppnade boetten och då såg jag att den var alldeles tom. Urverket hade på något sätt avlägsnats. "Farfar brukade förvara snus i den. Vad i helvete skulle han med en klocka till?"

Fördjupning - en introduktion

Det är viktigt att tänka noga och länge innan man kan komma så långt att man inser att utgångspunkten var den mest sunda hållningen. För den som snärjer in sig i kunskapsteorin och vetenskapens snårskog är det snart uppenbart vad det handlar om. Det handlar om den tanke som utgör grunden för den moderna vetenskapen: att man med hjälp av forskning och tankearbete ska kunna komma fram till en objektivt sann utsaga om världen. Och det handlar om den ståndpunkt som under 1900-talet utmanade denna tanke: att ingen vetenskaplig slutsats kan vara objektiv, eftersom den är ofrånkomligt påverkad av vetenskapsmannen (eller -kvinnan; ni förstår vart jag vill komma!) och de val och perspektiv som tagits i forskningen.
Detta är de två kontrahenterna i ett nötskal. Och här kommer skruvens vridning: med den andra hållningen i åtanke, vad finns det för mening med att säga någonting överhuvudtaget, eftersom allt är relativt? Jag kan inte ens veta om det pågår ett krig i Sudan eller om det är nyhetsrapporterna som vinklar det så. Jag kan inte veta om jag hatar min granne för att hon ställer sin cykel i trapphuset, eller om detta hat är min kropps sätt att berätta för mig att jag är kär i henne.
Men sådan extrem relativism hjälper ju ingen. Den är dessutom farligt nära de dunkla utmarker som heter historierevisionism och förintelseförnekelse.
Nej, om vi alls ska kunna bedriva en vetenskap (och det vill vi ju, för den producerar ju läkemedel och tolerans) måste vi tänka att vi kanske inte kan säga något absolut, men det finns mer eller mindre rimliga slutsatser (hur skulle jag kunna vara kär i en som ställer sin cykel i trapphuset!) och om vi anstränger oss för att vara så objektiva som möjligt kan vi komma nära dem. Så för att kunna göra vad vetenskapsmän gjorde för tvåhundra år sedan med gott samvete var vi tvungna att gå igenom ett, kunskapsteoretiskt sett, väldigt komplicerat 1900-tal som i slutändan berättade för oss vad vi i grund och botten redan visste (och jag slår vad om att de vanliga människorna utanför universiteten visste hela tiden utan att säga något!).

Felix

Dagen då Felix skulle möta sitt öde tog vi honom med ut till ängen där vi hade lekt som barn. Det var jag och Max och Leo och vi var alla ganska nedstämda eftersom vi visste vad som väntade.
Ängen var förändrad. Trädet på kullen hade någon huggit ner och på stubben hade det börjat växa mossa. Det var dessutom vinter och vi kunde inte känna några av de dofter som hade omgivit oss i vår barndoms somrar.
"Det är inte som förr", sa Felix, och det var allt som behövde sägas.
Vi gick till skogsbrynet och kunde höra den lervåta marken plaska under våra skor. Vinden var där, precis som den varit för länge sedan, men också den var annorlunda, som om den gamla vinden hade blivit efterträdd av en ny ung vind som var angelägen om att visa vad den gick för.
Till min förvåning log Felix. Han såg med förtjusning på de svajande trädtopparna i skogsbrynet och vände med huvudet åt alla håll som för att ta in hela sceneriet på en gång. Jag undrade om han tvingade sig själv till denna tacksamhet eller om den var ärlig. Den undran kommer fortfarande tillbaka till mig med jämna mellanrum, men allt mer sällan nuförtiden. Då verkade det hela så viktigt. Nu vet jag inte om jag bryr mig längre.

Smile